Gravhög

Gravhög eller gravkulle är ett enkelt och uråldrigt gravmonument som förekommer över stora delar av världen. Denna artikel behandlar gravhögar i de nordiska länderna.

Fornnordiska gravhögar

Raknehaugen gravhög

Gravhög som markering för gravar var ett fornnordiskt gravskick som var vanligt från neolitikum till vikingatiden. Nordens största hög är Raknehaugen i Norge har enligt vissa källor en diameter av 100 meter och höjd av 15 meter. Raknehaugen är bara 77 meter i diameter enligt Store norske leksikon. Det är svårt att få tillförlitliga uppgifter om stora högars diameter och olika uppgifter är vanligt förekommande.

Gravhögar i Danmark

En gravh�g �r en fornl�mning och i Danmark �r den vanligtvis fredad. Gravh�garna har anv�nts fr�n tidigneolitikum, till �verg�ngen till kristen tid i slutet av vikingatiden.

En gravh�g �r byggd av jord, torv men inneh�ller ocks� oftast sten och t�cker en gravplats. Gravplatsen kan inneh�lla flera gravar. Prim�rgraven, den f�rsta graven p� platsen, ligger oftast i mitten av h�gen. Det kan finnas en eller flera sekund�rgravar i h�gen. H�garnas storlek och form varierar avsev�rt. H�gens storlek kan vara relaterat till den avlidnes status. Oftast �r en gravh�g rund i planl�sningen och kallas en rund h�g. Avl�nga h�gar kallas l�ngh�gar och det finns �ven elliptiska h�gar. I Danmark har sp�r av cirka 85 000 gravh�gar registrerats, medan det p� 2000-talet finns lite fler �n 22 000 fredade gravh�gar spridda �ver Danmark.

Alla h�gar som har byggts har inte varit gravar. Vissa gravh�gar �r tomma och kan ha byggts som minnesm�rken. M�nga h�gar kan ha haft religi�s eller rituell betydelse, och kultiska handlingar av olika slag kan ha �gt rum p� h�garna. H�gar som �r platta p� toppen kan ha byggts upp, eller kan ha anv�nts f�r ritualer som dans eller som samlingsplatser till exempel som tingsh�gar. Bredh�j �r en k�nd s� kallad danseh�j. Dansh�gar har platt topp och har en diameter p� �ver 30 meter. Ibland har klockstaplar byggts p� dessa h�gar men de kan ocks� ha f�tt en en platt topp under medeltiden d� en klockstapel uppf�rdes. I vissa fall har h�garna blivit avr�ttningsplatser som Galgebakken (en del av Hash�jene-gruppen). Gravh�garhar ocks� anv�nts som fyrar (baune), d� eldar t�ndes p� natten, ett exempel utg�r Hyrdeh�j. En snegleh�j (ormkulle) har en stig till toppen. Ibland placerades en rest sten p� gravh�gen, denna danska form av menhir �r k�nd som bautasten. Den mest k�nda bautasten i Danmark �r Hellig Kvinde'op p� Bornholm. Enligt folksagor �r detta en helig kvinna och de mindre stenarna runt �r hennes barn. I Sverige har Inglinge h�g en rest sten med ett gravklot

Sagokungar �r associerade till gravh�gar, s�som Kong Asger H�j p� M�n som �r en v�bevarad g�nggrift, Kong Gr�ns H�j och Kong Svends H�j p� Lolland som �r en g�nggrift, Kong Humbles Grav och Kong Renes H�j p� Langeland, Kong Knaps Dige p� Jylland och Kong Rans H�j vid Randb�l. P� Sj�lland ligger Kong Skjolds H�j, Kong �res Grav som �r en l�ngd�s och Kong Suders H�j.

H�gar fr�n sten�ldern

Stengraven Tannenhausen i �stfrisland, daterad till cirka. 3.000 �r f.Kr.

I b�rjan av den yngre sten�ldern (4000 f.Kr), �ven kallad tidigneolitisk, hade gravh�garna i sitt inre stenbyggda kamrar, f�rst i formen av d�sar, runt vilka en jordh�g kastades upp som skydd f�r graven. De �ldsta d�sarna hade bara en enda sten som �verliggare (taksten) och kallas efter h�gens form f�r rundd�s eller l�ngd�s. I slutet av tidigneolitiken t�cktes kamrarna med flera stenar och d� skapades g�nggriften. D�sar var utformade f�r begravning endast en person, men de anv�ndes senare f�r flera begravningar. En tradition med kollektiva gravar resulterade sedan i utvecklingen av i en g�ng till gravrummet i g�nggriften (engelska passage grave). Under mellanneolitisk tid anv�ndes �ter enskilda gravar av den sn�rkeramiska enkelgravskulturen. Den avlidne begravdes i vanlig grav, och sedan kastades en mindre h�g upp �ver graven, H�gen kunde vara mellan en och tv� meter h�g. H�gen kunde sedan anv�ndas igen f�r en ny begravning och d�rmed v�xte h�gen. Under slutet av sten�ldern begravdes de d�d ibland i en stenkista, en h�llkista, som ocks� skyddades av en h�g eller stens�ttning.

H�gar fr�n brons�ldern

Man hittar en ekkista mitt i den utgr�vda Borum Esh�j, Julius Magnus Petersen, 17 september 1875, Nationalmuseet

Under �ldre brons�ldern f�r�ndrades sedv�njan att begrava de d�da �ter. De d�da jordades ofta i ekkistor och �ver graven byggdes en stor h�g ofta av gr�storv. Ibland har ekkistorna bevarats eftersom ett lager av alv bildades runt kistan, som h�ll vattnet kvar i h�gen och den syrefria milj�n hindrade tr�et fr�n att f�rmultna. Ett exempel �r p� en v�lbevarad ekkistgrav �r graven i Egtved, som hittades 1921 i gravh�gen Storh�j. Danmark har stora gravh�gar, varav Hoh�j n�ra Mariager �r st�rst. H�gen har en diameter p� 72 meter enligt danska wiki, medan 67 meter anges i en officiell k�lla, De flesta av dessa stora h�gar i Danmark h�rr�r dock fr�n brons�ldern.

J�rn�lderns h�gar

Gravh�g vid Jelling Kirke.

Under f�rromersk j�rn�lder kremerades ofta de d�da och begravdes i urnegravar. I Danmark sattes urnorna ofta i en liten h�g, knappt en meter h�g, omgiven av kantränna. Denna typ av högar, som idag istort har försvunnit på grund av bortodling, kallas en tuegrav. I slutet av yngre järnåldern och övergången till vikingatiden återkom de större högarna. Särskilt kända i Danmark är högarna i Jelling i Danmark. Jellinghehögarna restes över Jellingeättens Gorm och Tyra Den södra högen i Jelling, som stod färdig först omkring 975, är troligen Danmarks yngsta gravhög, eftersom landet sedan övergick till kristen tro, och danskarna inte längre höglade de döda.

Försvunna högar

"Fredet Minde" markeringsten vid én av ättehögarna utanför Bruunshåb nära Viborg i Danmark.

Ett stort antal högar har försvunnit varav många har plöjts ner. Återstoden av högar kan uppfattas som en liten höjd eller en ljusare fläck i åkerfältet. Den danska bevarandelagen från 1937 ville freda de återstående högarna. Innan lagen trädde i kraft skyndade många markägare sig att ta bort högar de tyckte låg i vägen innan det var för sent. Men gravhögar med en kärna av sten som megalitgravar har troligen försvunnit för att täcka behovet av byggnadssten vid byggandet av kyrkor slott och ladugårdar med stenväggar.

Anmärkningsvärda gravar

De kungliga gravarna vid Jelling är tillsammans med Jellings runstenar och Jellings kyrka listade på Unesco: s världsarvslista. Gravhögen vid Borum Eshøj är 38-40 meter i diameter och 7–9 meter hög och har gett fynd av en bevarad ekkistgrav. Lusehøj från yngre bronsåldern är 40 meter i diameter och cirka 8 meter hög. Skelhøj är omkring 30 meter i diameter. Vid Skelhøj har man drivit ett forskningsprojekt för att förstå hur ekkistgravarna har bevarats. En välkänd så kallad prinsgrav ( en skeppsgrav) är Ladbyhøj.

Gravhögar i Sverige

Högar på gravfältet Kapellsbacken, Malmslätt, Linköping

Gravhög från yngre järnåldern, på gravfält vid Gäverstad gård, Östergötland.

I Sverige är Uppland det landskap som har flest storhögar med drygt 30 kungshögar och omkring 170 storhögar. Hyenstrand anger 122 storhögar och 23 kungshögar i sitt arbete.

De äldsta högarna i Sverige var de så kallade långhögarna under tidigneolitisk tid och även stendösar täcktes ibland av högar eller stensättningar. Mycket vanliga blev gravhögar under den äldre bronsåldern. Begravning under hög förekommer då främst i Skåne, södra Halland och västra Blekinge men också utmed Lagan och vid Jönköping i Småland. I stora delar av Sverige ersätts högarna av stenrösen. Norr om jordhögarnas huvudsakliga utbredningsområde byggde man i norra Götaland samt Svealand och längs Norrlandskusten i stället stora gravrösen av sten utan att täcka dem med jord, vilket skiljer dem från slättbygdernas gravhögar. På Västkusten går gränsen mellan högar och rösen ungefär i mitten av Halland. I Danmark och Tyskland förekommer storhögar även inom den snörkeramiska kulturen under mitten av bondestenåldern, men denna tradition etablerades aldrig i Sverige.

Gravtraditionen med högar spreds till Sverige av den så kallade Hügelgräberkulturen i Mellaneuropa. Gravarna förekommer i olika storlekar redan under den äldre bronsåldern. Som regel har gravarna en centralgrav /primärgrav där en människa har begravts medelst en jordbegravning i träkista, hällkista eller urholkad trädstam. Ibland kan högarna ha byggts på och fler personer har sedan gravsatts i högen. Efter tredje perioden då kremering slår igenom finns ofta sekundärgravar anlagda i högarna som urnegravar eller brandgropar. Sedan att anlägga högar försvann inte helt under yngre bronsåldern utan tvärtom anlades en del mycket stora högar under yngre bronsålder (exempel Lusehøj). Skeppformiga stensättningar förekommer under hög under yngre bronsålder i nordvästra Skåne och Halland (exempel Lugnaro).

Större gravhögar antas ofta vara monument över begravda stormän. Antagandet vilar på att den stora arbetsinsatsen, som krävdes för att bygga högen. Graven storlek visade den dödes stora betydelse i livet. Jordvolymen i de största högarna kan vara trehundra gånger så stor som i en normalstor grav. Benämningen Kungshög kallas ibland de största gravhögarna som man har antagit innehålla begravda kungar eller stormän. Wikipedias Lista över kungshögar anger att dessa är vanligast i mellersta Sverige. Artikeln saknar källor och är relativt obearbetad. Fornminnesinventeringen har inte systematiskt använts för att ta fram materialet om storhögarna utan urvalsprincipen verkar vila på mera slumpmässiga grunder. Det råder dock ingen tvekan om att sedan att bygga mycket stora jordhögar som monument har varit särskilt stark i landskapen runt Mälaren under senare delen av järnåldern. De gravsatta i Gamla Uppsalas högar är anonyma för oss trots att försök har gjorts att knyta gravarna till kungar av yngligaätten.

Placering, utformning och funktion

Bronsålderns högar placerades ofta på höjder med utsikt över landskapet. På bronsåldern var marken öppen med fri sikt men gravarna kan nu vara dolda av skogar. Havets lägre vattennivåer idag på 2000-talet gör att högarna läge vid forntida stränder ibland har gått förlorat. Detta gäller i stor utsträckning de norrländska kuströsena som efter en kraftig landhöjning ligger i inlandet flera mil från kusten, men ursprungligen byggdes de i havsnära lägen. Högarnas placering på höjder gärna utmed forntida vägsträckningar eller väl synliga för skeppsresenärer var avsiktlig, antingen som revirmarkeringar eller som monument över forntida mäktiga män vars begravningsplats skulle minna om deras insatser. Högarna och gravfälten hade en speciell funktion när det gällde att bevisa rättmätigheten i ägandet på platsen, eftersom långvarigt boende var det starkaste stöd man kunde anföra för sina markanspråk. I detta sammanhang förstår man lättare vilken manifestation högarna utgör – ättens tidigare generationer garanterar ättlingarnas rätt. Samma funktion skulle delvis övertas senare av de minnesrunstenar som ofta står just invid ett gravfält vid en storgård, vända mot sockenvägen eller ett vattendrag.

Naturligt finns de flesta högarna, som är av blygsamma dimensioner på gravfält som också innehåller mängder av mindre bemärkta gravar, ofta från flera perioder. Högar kan vara byggda på olika sätt och kan innehålla ett så kallat kärnröse över primärgraven. Högar av grästorv byggdes ofta under äldre bronsålder och de hade då ofta en kantkedja av större stenar. Ibland flera kantkedjor om högarna haft flera byggnadsfaser. Rösen är en typ av gravar ofta från stenrika marker som byggdes under äldre bronsåldern med samma syfte som jordhögarna. Grästorv innebar att stora områden av produktiv betesmark förstördes vilket påverkade landskapet på den jylländska hedmarken särskilt svårt. Gravhögar har efter att de anlagts använts för efterbegravningar och troligen även andra aktiviteter som samlingsplatser och liknande. Den sena bronsålderns och järnålderns gravhögar lades i många fall till den tidiga bronsålderns och de neolitiska gravhögarna. Gravhögar under bronsåldern kunde byggas i områden där det sedan tidigare fanns grav(hög)ar från neolitisk tid. Små diken runt högarna (kantrännor) anlades på många ställen och kan ha angett gränsen för gravens område eller gravens sfär. Detta var speciellt vanligt under den sena bronsåldern i Nederländerna och Aisnedalen i nordöstra Frankrike. Dessa gravar kallas för ringvallshögar och omges av en ringformig vall och en kantränna. De engelska högarna från Wessexkulturen har ofta kantrännor. Mindre högar som är vanliga på gravfält från sen järnålder i Sunnerbo i Småland har ofta också kantrännor.

Även om gravarna ser lika ut till det yttre kan man inte säga att de byggdes av samma skäl och att innebörden bakom gravarna har varit densamma genom historien. Förmodligen skilde sig ”idén” om gravarna delvis från tidsperiod till tidsperiod och dels från plats till plats, men några gemensamma drag är värda att nämna. I gravarna har inte hela den totala befolkningen gravlagts utan bara en mindre del av denna. Gravarna är alltför få för att rymma hela befolkningen. Den synliga delen av högen representerar den sista delen av skapandet av en begravningsplats. Platsen kan ha förändrats genom ombyggnader. Inre konstruktionsdetaljer kan berätta om gravens historia och i bästa fall kan den ge uppfattning om aktiviteter vid själva begravningen. Anläggningar såsom gropar, gravgömmor, gravkammare, stensättningar i graven, gravbål kan studeras.

Storhög

Kungshögen på Hovgården, Adelsö.

Storhögar vid Gunnerstad, Gamleby

En storhög är minst 20 meter i diameter. Åke Hyenstrand går i sin doktorsavhandling genom storhögar och kungshögar (över 30 meters diameter) i Uppland, Västmanland och Sörmland. Han har en tabell som anger 23 kungshögar och 122 storhögar i Uppland medan Sörmland har 15 kungshögar och 60 storhögar och slutligen Västmanland 8 kungshögar och 15 storhögar.

Storhögar tillhör två åtskilda tidsperioder, dels äldre bronsåldern då de är vanligast i Skånelandskapen och Småland, dels yngre järnåldern då de är vanligast i norra Götaland, Svealand och delar av Norrland. En hög som bryter mot mönstret vad gäller dateringar är den stora Hågahögen i Uppland som uppfördes under yngre bronsålder omkring år 1000 f.Kr. Bronsåldershögarna har ofta en halvcirkelformad profil, medan storhögarna från järnåldern brukar ha rakt avsläntade sidor samt en avplanad topp. Profilen kan således ge en viss ledning men inte definitivt svar i dateringen.

Synen på storhögar brukar utgå från den stora arbetsinsatsen som deras uppförande krävde och de betraktas ofta som stormansgravar. De dateras i Svealand oftast till yngre järnålder vendeltid och vikingatid. De äldsta storhögarna i Västergötland går tillbaka till 300-talet, där högen vid Hullsjön är ett exempel med daterbara guldföremål, medan Skalundahögen har daterats till början av 700-talet. Av de utgrävda storhögarna har några visat sig innehålla kvinnogravar, däribland en av de tre kungshögarna i Gamla Uppsala. Men det finns olika tolkningar hur dessa kvinnogravar ska tolkas.

Kungshög

Storhögar med en diameter på minst 30 meter benämns kungshögar. Dessa finns f�retr�desvis i M�larlandskapen men flera exemplar �terfinns ocks� i andra jordbruksbygder i landet, flest i V�sterg�tland av G�talandskapen. I likhet med andra kungsh�gar �r de ofta fr�n yngre j�rn�ldern. Flera av kungsh�garna �r dock inte n�rmare daterade. N�gra av de allra st�rsta �r h�garna vid H�gom i Medelpad (upp till 40 meter i diameter, fr�n 400-500 e.Kr.), Inglinge h�g i Sm�land (37 meter), Ottarsh�gen i Uppland (37 meter, cirka �r 600 e.Kr.), Str�bo h�g i V�stmanland (40 meter), Gr�neh�g i Bohusl�n (upp till 50 meter, cirka �r 500 e.Kr.), Ledbergs kulle i �sterg�tland (upp till 50 meter, mellan 780 och 990 e.Kr.), Nordians h�g i Uppland (50 meter), Uppsa kulle i S�dermanland (55 meter), Skalundah�gen i V�sterg�tland (65 meter, cirka �r 600 e.Kr.), Anundsh�g i V�stmanland (upp till 64 meter, cirka �r 600 e.Kr.) och de tre Uppsala h�gar i Uppland (upp till 70 meter, 550-625 e.Kr.).

Gravh�gar i Norge

Sk�rning av en typisk gravh�g

Raknehaugen i Romerike i Norge �r Skandinaviens st�rsta gravh�g, bel�gen p� Hovin i Ullensaker kommun i Akershus. Den �r 77 meter i diameter och ursprungligen 18 (?) meter h�g. Enligt legenden inneh�ll den en kung begravd mellan tv� vita h�star. Raknehaugen anlades troligen under folkvandringstiden. Raknehaugen ans�gs tidigare vara 95 m i diameter och 15 eller 19 m h�g. Man har utnyttjat terr�ngen vid h�gbygget och h�gens uppbyggda del �r egentligen bara 70x80 m i diameter och d� bara 10-12 m h�g.

F�rekomst

Endast i Norge och Sverige finns m�nga storh�gar under j�rn�ldern. I �vriga Nordeuropa �r de ytterst f�taliga fr�n j�rn�ldern (M�ller-Wille 1992). I Norge �r storh�garna spridda fr�n s�der och upp till Tr�ndelag. Tyngdpunkt �r i s�dra och v�stra landet. I Vestlandet, f�rekommer storh�gar �ven under brons�lder. Annars finns de i resten av landet bara under j�rn�lder.

Storh�gar i Norge ligger i direkt anknytning till g�rdar. Tv� avhandlingar i Norge har skrivits on storh�gar. Vestlandet behandlade Ringstad 1987, och Vestfold behandlade Gansum 1995. Norge har m�nga unders�kta storh�gar sedan 1800-talet, mer �n hundra bara i dessa tv� omr�den. Vestlandet har 80 gr�vda storh�gar varav 14 var fr�n brons�ldern. De flesta av h�garna kunde dateras till romersk j�rn�lder och folkvandringstid . Fyndmaterialet i h�garna liknar vad som p�tr�ffats i svenska m�lardalens storh�gar. Vapen var ett vanligare fynd i V�stra Norge under fr�mst yngre j�rn�lder. K�nsf�rdelningen var lika mellan m�n och kvinnor under �ldre j�rn�lder, M�n var i flertal under yngre j�rn�ldern. I Vestfold saknas storh�gar fr�n brons�lder. Inom j�rn�ldern dominerar perioden 350- 550 e.Kr., den klassiska storh�gsbyggartiden i landet. Storh�gar fr�n yngsta j�rn�ldern �r inte ovanliga och de k�nda b�tgravarna fr�n Oseberg och Gokstad i Vestfold h�r till dessa. De flesta av Norges storh�gar tillh�r perioden 350-950 e.Kr.

Borreh�garna

Vid Borre i Vestfold (Myhre 1992) har det funnits tiotalet storh�gar, varav n�gra �ver 45 meter i diameter och 5-6 meter h�ga. Platsen �r k�nd i de isl�ndska sagorna och �ven i Ynglingatal. D�r gravlades tv� kungar av Ynglinga�tten som var kungar i Vestfold. En av de stora h�garna vid Borre har gr�vts ut. Den unders�ktes 1852 och inneh�ll en rik b�tgrav daterad till 900-talet e.Kr. Graven kan liknas vid Gokstad- och Osebergsfynden. Mindre unders�kningar har gjorts av Bj�rn Myhre Inom Borreprojektet sedan 1988 (Myhre 1992). Genom att gr�va schakt i kanterna p� flera av storh�garna har prover kunnat tas f�r 14C-analys, vilka givit dateringar till b�de vendeltid och vikingatid. I n�rheten v�ster om gravf�ltet hittades husl�mningar med samma dateringar som storh�garna. Enligt Myhre blev Borre ett maktcentrum under 600-talet och beh�ll denna position l�ngt in i vikingatid. Ett liknande komplex av storh�gar fr�n folkvandringstiden som vid Gamla Uppsala och H�gom har konstaterats vid Bertnem i Tr�ndelag framh�llits, d�r tre storh�gar ligger p� rad. De tre h�garna �r 40-45 meter i diameter och 5-6 meter h�ga �r inte unders�kta. Dateringen av Bertnem �r hypotetisk och grundas p� att en n�rliggande boplats h�r samman med gravarna. Raknehaugen �r unders�kt i flera omg�ngar, senast 1939-40 av Sigurd Grieg, d� den visade sig inneh�lla stora m�ngder timmer, cirka 75 000 stockar. Ingen tydlig gravg�mma p�tr�ffades, men f�rekomster av br�nda m�nniskoben visar att Raknehauen inte �r n�gon kenotaf som blev Griegs slutsats. Stockarna i h�gen har 14C-daterats till 500-talet e.Kr.

Kronologisk genomg�ng av olika gravh�gar i Norge

I det skandinaviska omr�det �r de megalitiska gravarna fr�n bondstens�ldern de f�rsta h�ggravarna. I Norge �r denna typ av gravar mycket f�taliga. H�llkistor �r likas� f� i Norge och de flesta gravarna under brons�ldern t�cks av r�sen. Mindre stenkistor skyddade ibland urnegravar d�r gravgodset ofta begr�nsades till rakknivar, pincetter eller liknande. De stora h�garna l�g ofta ensamma p� h�jdl�gen i terr�ngen, ofta l�ngt fr�n n�rmaste grav. Gravh�gar byggda av jord finns i Norge s�rskilt i Rogaland. Undantag fr�n regeln om ensamliggande h�gar finns p� Rege i Solad�r det fanns 7 gravh�gar varav n�gra har l�mnat vackra fynd fr�n brons�ldern. Reheia p� Karm�y �r ett annat exempel p� gravf�lt med flera brons�ldersh�gar. Gravr�sen dominerar p� andra h�ll i v�stra och �stra Norge. Gravf�lt med r�sen kan vara mycket stora, ett exempel �r Hunnf�lten i Fredrikstad, som har �ver hundra gravar.

Norges st�rsta f�lt med gravh�gar byggda av jord finns vid Vang i Oppdals kommun. Vanggravf�ltet best�r av cirka 900 f�rkristna gravh�gar inom ett omr�de p� cirka 60 hektar. Begravningsplatsen anv�ndes under j�rn�ldern fr�n cirka 400 till 1000 e.Kr. Ungef�r h�lften av h�garna har �tminstone delvis unders�kts av arkeologer. Gravf�ltet �r v�lbevarat och fynd har gjorts av vapen, importerade smycken och v�gar. Alla fynd f�rvaras p� universitetsmuseet i Trondheim och en del av f�rem�len �r ocks� utst�llda.

Romersk j�rn�lder (0-400 e.Kr.) �r den tid d� stora monumentala gravh�gar byggs. De st�rsta h�garna kunde vara 40 meter i diameter och 6-7 meter h�ga. H�garna var mestadels runda n�gon g�ng ovala, men mot slutet av perioden blev l�ngh�gar vanliga. De stora h�garna var placerade i anslutning till g�rdar och visade att h�r bodde en m�ktig och inflytelserik familj. Sedan att br�nna de d�da fanns kvar men gravg�vor placerades i �kad utstr�ckning i gravar. Det blev efter en tid vanligare med kroppsbegravningar (inhumation). Skillnaden mellan olika gravar �kade ocks�. Gravf�lt fr�n denna tid �r Veien i Buskerud som �r �stlandets st�rsta gravf�lt fr�n �ldre j�rn�lder med �ver 100 gravh�gar. Vereide i Nordfjord har ocks� gravh�gar fr�n romersk j�rn�lder

Under folkvandringstiden (400-550 e.Kr) forts�tter den stora variationen mellan olika gravh�garna och deras inneh�ll. Alla fick inte begravas i en egen gravh�g, men de flesta gravar d�r m�nskliga kvarlevor har hittats har yttre markeringar som en jordh�g eller stenh�g. H�garna storlek skiftade fr�n 2-30 meter i diameter. B�de kremeringar och inhumationer var vanliga, och kunde f�rekomma i samma grav. Kroppsgravarna kunde g�ras i en h�llkista. Kistorna �ppnades ofta och �teranv�ndes inte s�llan f�r brandgravar. F�rre gravar �r mycket rika och har gravg�vor av importerade f�rem�l fr�n till exempel Romarriket under romersk tid. Gravg�vorna har tolkats vara tecken p� den d�des status. �r 475 �ndras begravningssederna, innan begravdes de d�da ofta med br�nda djurben och bj�rnklor. Efter 475 blev detta ovanligt. Efter 475 �r obr�nda gravar vanligare, medan kremationer var vanligast f�re 475. Exempel p� gravh�gar fr�n folkvandringstiden �r Raknehaugen i Akershus och Halvdanshaugen i Buskerud.

Under den merovingiska perioden (550-800 e.Kr. = vendeltid i Sverige) blev begravningssederna enklare och gravhögarna färre. Rikt utrustade gravar saknas istort i södra och västra Norge. Seden med att både bränna och begrava kroppen fortsatte. I Nordnorge är alla gravar från den merovingiska perioden obrända. Det finns två sätt att förklara till nedgången i gravhögar under denna tid. En förklaring är minskad befolkningen orsakad av justinianska pesten och klimatförändringar till kallare klimat orsakat av vulkanutbrott. Den andra förklaringen är social. Makteliten är så säker på sin makt att de inte längre behövde visa upp sin status med stora gravhögar. Några stora gravhögar anläggs dock under denna tid. Jellhaugen i Østfold är från 600-700-talet. Gravfältet vid Borre i Vestfold anlades på 500-600-talet. Gravfältet var i bruk fram till cirka 900 e.Kr.

Under vikingatiden (800-1050 e.Kr. ) byggdes åter stora gravhögar i Norge. Särskilt hästar är vanliga fynd i gravhögen tillsammans med den avlidne. Blod från de offrade djuren kan ha druckits och delar av djuren ätits i samband med begravningen. I de rika gravarna från vikingatiden finns många personliga tillhörigheter, redskap och transportmedel som båtar och fartyg.  Mot slutet av vikingatiden blev begravning i högar gradvis sällsyntare och upphörde när kristendomen tog över. Kända gravhögar från vikingatiden är skeppshögen vid Borre, Oseberghaugen och Gokstadhaugen, alla i Vestfold. I Østfold på ön Rolvsøy har ett fartyg hittats på Haugens gård. 300 meter längre norrut hittades Rostadskeppet och två kilometer söderut Valleskeppet.

De stora gravfälten och de största högarna finns ofta i begränsade områden inom byarna. De ligger nära större gårdar, som ofta hade högkvalitativ jordbruksmark. De blev sedan ofta platser för kristna kyrkor. Dessa miljöer har tolkats som den socialt högre delen av bondebefolkningen miljöer i förhistorisk tid. Man försöker genom studier av gravhögar och fynd och deras utbredning förstå samhällets sociala och territoriella indelning.

Kungshögar och storhögar

En av Norges mest kända gravhögar är Osebergshögen i Vestfold.

De största gravhögarna kallas även i Norge för kungshögar. Men i Norge menar man att bara högar med 40-50 meter i diameter och 5-10 meter i höjd är tillräckligt stora. Kungsgravar byggdes endast för personer av hög rang. Exempel på kungshögar är Borrehaugene, liksom Oseberghaugen, Gokstadhaugen, Karnilshaugen och Jellhaugen och Raknehaugen. Storhögar är i Norge 20–40 meter i diameter och 3–5 meter höga. Hövdingar och stora bönder kunde begravas i sådana högar. Sådana högar förekommer oftare. Gloppens kommun har flera sådana stora högar vid prästgården i Vereide. Grønhaug på Avaldsnes är också i denna klass. Den yngsta gravhögen i Norge är från 1930, då författaren Jacob Breda Bull begravdes utanför Yttre Rendalens kyrka.

Finland

Har inte haft någon större tradition av begrava i högar. På Åland finns Godby högar ett gravfält med över 30 högar från sen järnålder. Bronsålderns gravar vid kusten var rösegravar (kummel) utan jordinblandning med järnålderns röse i Finland oftast är jordblandade.

Vid sjön Pyhäjärvis strand ligger ett av Finlands största gravfält med cirka 130 gravhögar från järnåldern. Gravfältet är ett de mest kända gravfälten med gravhögar från järnåldern. Invånarna i trakten begravde sina döda här och de flesta gravarna är från merovingertiden, på 600–700-talet e. Kr.

Se även

Vållehög strax öster om Vellinge i Skåne.

• Gravskick
• Stensättning
• Dös
• Gånggrift
• Hällkista
• Gravröse
• Gravfält
• Kvissle-Nolby-Prästbolet
• Lista över storhögar
• Treudd
• Fornminne

Litteratur

• Ringstad, Bjørn: Vestlandets størsta gravminner. Et forsøk på lokalisering av forhistoriske maktsentra. Magistergradsoppgave ved Arkeologisk institutt, Universitatet i Bergen, 1987.
• Gansum, Terje: Jernaldergravskikk i Slagendalen: Osebergshaugen og storhaugene i Vestfold – lokale eller regionale symboler? En landskapsarkeologisk undersøkelse. Avhandling till magistergrad i nordisk arkeologi ved Universitetet i Oslo. September 1995.