Enmansvalkrets

Enmansvalkretsar �r valkretsar fr�n vilka endast en kandidat v�ljs. Valsystemet f�rekommer i olika varianter s�som med enkel majoritet (first past the post, FPTP), absolut majoritet (alternativr�st, "f�rstahandsval") och med absolut majoritet (med en andra omr�stning vid behov). Oberoende av variant kommer valkretsen att representeras endast av vinnaren.

Valen kan ske i en r�stningsomg�ng eller i flera r�stningsomg�ngar, med enkel �verf�rbar r�st, med bordametoden och med krav p� absolut majoritet eller relativ majoritet. Exempel p� l�nder med majoritetsval i enmansvalkretsar �r Frankrike, Storbritannien, USA, Kanada och Australien (till representanthuset; senaten anv�nder ett proportionellt valsystem). Svenska riksdagen valdes ursprungligen i enmansvalkretsar tills regeringen Lindman I inf�rde proportionella val till b�da kamrarna 1909 ("dubbelproportionalismen").

Systemet

Grundtanken i ett system med majoritetsval i enmansvalkretsar �r att den person som f�r flest r�ster i sin valkrets vinner hela valkretsens mandat. Denna person tillh�r vanligen ett parti, men det f�rekommer ibland att oberoende kandidater blir valda i vissa valkretsar; f�r n�rvarande (2017) finns i USA tv� oberoende kongressledam�ter (Bernie Sanders och Angus King). Detta till skillnad fr�n l�nder med proportionellt valsystem, d�r det oftast �r om�jligt att bli invald som oberoende. Man kan dela upp systemet med enmansvalkretsar i tv� grenar (se nedan), i vilka man antingen l�ter den med flest r�ster direkt erh�lla parlamentsplatsen (engelska: First-pass-the-post) eller gradvis minskar kandidaterna efter r�stetal (antingen genom ett nytt val eller genom preferensr�stning) i vilket man till sist skickar den kandidat som erh�ller en absolut majoritet av r�sterna i valkretsen.

Valsystemet med majoritetsval i enmansvalkretsar f�r ofta som f�ljd att starka majoriteter bildas i det valda parlamentet (och d�rmed starka regeringsunderlag i de l�nder som har parlamentarism). Detta f�ljer naturligt av det faktum att det i demokratier ofta finns tv� dominerande politiska krafter (h�ger-v�nster)^{[k�lla beh�vs]} och deras respektive fr�msta f�retr�dare ofta har en sammanslagen v�ljarskara p� mellan 50 % och 80 %. D� man i enmansvalkretsar endast f�r skicka en kandidat, den som f�retr�der valkretsens st�rsta parti, f�r detta till f�ljd att mindre och medelstora partier f�r skicka f�rh�llandevis f� ledam�ter, d� dessa st�ndigt konkurreras ut av antingen den dominerande h�ger respektive v�nsterkandidaten. Mindre partier kan ibland lyckas relativt bra om de v�ljer att fokusera p� vissa valkretsar d�r de �r f�rh�llandevis starka, men ofta �r sm� eller medelstora partier t�mligen marginaliserade. Ett system med majoritetsval tenderar dock att gynna starka regionala partier. I Storbritannien har till exempel nationalistpartier fr�n Skottland, Wales och Nordirland alltid n�gra platser i parlamentet. Sammanlagt brukar det finnas omkring elva partier i House of Commons, �ven om ett parti (Conservatives eller Labour) som regel har majoritet.

Systemet med enmansvalkretsar g�r att folket i m�nga fall f�r en n�rmare relation till rikspolitikerna, d� dessa f�retr�der en best�md och relativt begr�nsad valkrets. Detta g�r att m�nga v�ljare vet vem deras ledamot �r och vad denne st�r f�r, d� detta har stor betydelse i valr�relsen. Detta g�r �ven att ledam�ter kan ges st�rre frihet att driva sina egna fr�gor, d� partierna ofta inte �r s� h�rt sammanfogade som i l�nder med proportionella val. I Storbritannien �r det brukligt att varje valkrets ledamot n�gra g�nger om �ret h�ller hov i den lokala valkretsen (MP Session) d�r denne f�rklara sin drivna politik i parlamentet men �ven ges m�jlighet att prata med och ta emot f�rslag fr�n sina v�ljare.

Motsatsen till majoritetsval i enmansvalkretsar �r proportionella val, vanligen i flermansvalkretsar (i Nederl�nderna �r dock hela landet en enda valkrets vid de proportionella valen till andra kammaren). I l�nder med ett proportionellt valsystem erh�ller de olika politiska partierna i varje valkrets mandat i f�rh�llande till antalet erh�llna r�ster. I en del l�nder, t.ex. Sverige, anv�nds utj�mningsmandat, som tilldelas partier som n�stan f�tt in (ytterligare) en kandidat i flera valkretsar. Utan utj�mningsmandat riskerar mindre partier med sitt underst�d relativt j�mnt spritt �ver landet att f� mycket f�rre mandat �n r�standelen skulle f�ruts�tta.

I ett system d�r partierna f�r mandat ungef�r i f�rh�llande till sin andel av r�sterna �r det vanligt att valets "vinnare" f�r bara en knapp majoritet eller inte alls f�r egen majoritet. Detta f�ljer av valmatematiken, men ocks� av att sm� och medelstora partier inte missgynnas i samma grad och d�rf�r �r vanligare. D�rmed uppst�r minoritetsregeringar eller koalitionsregeringar.

Enmansvalkretssystemet har, liksom proportionella val d�r man r�star p� enskilda kandidater, p�st�dda f�rdelen att de valda tvingas ansvara f�r sin valkrets som individer och alltid riskerar r�stas ut, medan partilistor inneb�r ett kollektivt ansvar f�r v�ljark�ren, och d�r utr�stade parlamentsledam�ter inte n�dv�ndigtvis speglar det missn�je som kan finnas mot h�gre uppsatta p� samma lista (som d�rmed i praktiken garanteras omval, s� l�nge partiet beh�ller en br�kdel av sitt r�stetal).

Med enmansvalkretssystemet s� kan partier f�r fler r�ster i hela landet men f�rre mandat �n ett konkurrerande parti eftersom man endast g�r efter vilket parti/kandidat som vann i valkretserna. Det f�rekommer att de som har makten ritar om valkretsarna s� de vinner i m�nga valkretsar knappt och f�r m�nga mandat medan konkurrerande partierna vinner stort i f� valkretsar men f�rlorar knappt i de flesta andra valkretsarna och f�r d�rmed f� mandat, det kallas gerrymandering. I exempelvis Kalifornien i USA �r det en oberoende kommitt� som ritar valkretsarna men i de flesta delstater i USA �r det de som har makten i delstaterna som best�mmer hur valkretsarna ska se ut. Med ett proportionella val har gerrymandering en liten eller ingen effekt alls.

Med enmansvalkretssystemet g�r mandaten endast till vinnarna i varje valkrets och inte efter procentuellt antal r�ster och d�rf�r f�rekommer det att v�ljare taktikr�star p� kandidater som har st�rre chans att vinna i valkretsen. I valkretsar d�r resultatet vem som kommer vinna mandatet vara givet kan d�rf�r valdeltagandet och antal r�ster i hela landet och valkretsen p�verkas eftersom det f�rekommer v�ljare som inte tycker det har n�gon st�rre betydelse att g� och r�sta p� motst�ndarna eller p� vinnaren

Valdeltagandet i valkretsarna varierar men valkretsindelningen exempelvis i USA baseras endast p� antal v�ljare och d�rf�r kan det kr�vs olika antal r�ster f�r att vinna mandaten.

Historia

Systemet med enmansvalkretsar har en gammal historia och �r i m�nga avseenden en mycket enkel och l�ttbegriplig form av demokrati. Den har till�mpats i Storbritannien �nda sedan House of Commons inf�rande (�ven om moderna r�stsedlar och hemliga val inf�rdes f�rst p� 1800-talet) och bygger p� tanken att den person med st�rst st�d i en valkrets ocks� �r den som �ger r�tt att f�retr�da valkretsen. Systemet med enmansvalkretsar g�r att valkretsindelningen �r s�rskilt viktig, d� varje krets bara f�r s�nda en ledamot. Detta f�ranledde stora problem under 1700- och 1800-talet i Storbritannien, d� den d�varande valkretsindelningen var otidsenlig. Till exempel hade den industrialiserade valkretsen Yorkshire f�re Reform Act 1832 �ver 50 000 r�stber�ttigade som tillsammans valde en parlamentsledamot, mot valkretsarna Gatton och Old Sarum (s� kallade rotten boroughs), med sju v�ljare och tv� parlamentsledam�ter var, vilket avspeglade valkretsarnas indelning p� 1200-talet. Idag utf�rs valkretsindelningen med mycket stor noggrannhet; i USA �ndras gr�nserna vart tionde �r efter en folkr�kning (census), i vilket r�sterna till elektorskollegiet omf�rdelas mellan delstaterna. I Storbritannien kan befolkningshalterna variera, men ingen valkrets har dubbelt s� m�nga v�ljare som en annan.

Under tidigt 1900-tal ville Socialdemokraterna och Liberalerna inf�ra systemet med enmansvalkretsar �ven i Sverige men detta avvisades av H�gern, vilka i och med revolutionsoroligheterna i slutet av 1910-talet ist�llet gick med p� en allm�n r�str�tt genom proportionella val, n�got som fortfarande till�mpas i Sverige. H�gern var orolig att val i enmansvalkretsar skulle gynna socialdemokraterna i alltf�r stor utstr�ckning, n�got som visat sig st�mma v�l i andra l�nder med enmansvalkretsar.

�r 2011 h�lls en folkomr�stning i Storbritannien om avskaffande av majoritetsvalsystem till f�rm�n f�r ett modifierat majoritetsvalsystem kallat "Alternative Voting". Som argument mot majoritetssystemet framh�lls att detta gjorde att stora delar av folkets vilja aldrig speglades i parlamentet och att valsystem som enbart bygger p� tanken om ett h�ger- och ett v�nsterparti �r odemokratiska och otidsenliga. Som argument f�r majoritetssystemet fanns bland annat valsystemets enkelhet och f�rm�ga att ge starka regeringsunderlag, vilket generellt ses som n�got positivt. Ja-sidan f�rlorade stort och erh�ll bara knappa 30% av r�sterna medan nej-sidan erh�ll dryga 60 %, varf�r valsystemet beh�lls.

Majoritetsval i enmansvalkretsar med relativ majoritet

I Storbritannien och USA avgör relativ majoritet valen i enmansvalkretsarna vid val till parlament, unionens eller delstatens kongress eller vid vissa kommunalval. Den kandidat som får mest röster i en enskild valkrets får mandatet. Övriga partier blir då utan representation från valkretsen

Tyskland tillämpar ett blandat system med både har proportionella val och val i enmansvalkretsar, med ena hälften av ledamöterna utsedda i proportionella listval.

Majoritetsval i två omgångar med krav på absolut majoritet. Exemplet Frankrike

I Frankrike finns det ett annat system för val av ledamöter av Nationalförsamlingen. För att bli vald ställs krav på absolut majoritet och minst 25 % av samtliga registrerade röster i första valomgången, men relativ majoritet i andra valomgången om ingen i första valomgången blir vald. De två kandidater som fick flest röster i första omgången går vidare till andra valomgången, men de kan få sällskap av ytterligare kandidater. Den andra valomgången är öppen för alla kandidater som fick minst 12,5 % av de registrerade rösterna i första valomgången.

Presidentval

De flesta presidentval är majoritetsval i enmansvalkretsar där hela landet är en enmansvalkrets (utom i USA där valet formellt sker genom elektorer). Vid vissa av presidentvalen räcker relativ majoritet (till exempel på Island), men i många länder sker presidentvalen i två omgångar. Om ingen får absolut majoritet i första valomgången, går de två kandidater som fått flest röster vidare till en andra valomgång, där valet står endast mellan dem. Det brukar således i dessa länder vara två presidentval varje gång en president skall väljas. Exempel på länder med detta system är Frankrike och Finland.

Majoritetsval i flermansvalkretsar

I USA väljs elektorerna i presidentvalet genom majoritetsval i flermansvalkretsar med delstaterna som valkrets. I 48 delstater väljs alla elektorerna, som väljs för att välja president, med relativ majoritet. Det vill säga: det parti får alla elektorerna i delstaten som fått flest röster (relativ majoritet). I delstaterna Nebraska och Maine fördelas elektorerna på följande sätt: den kandidat som fått flest röster i delstaten får 2 elektorer och resten av elektorerna delas ut till den som fått flest röster i de olika enmansvalkretsarna i val till USA:s representanthus. Varje enmansvalkrets har då en elektor var.

Den amerikanska konstitutionens grundtanke har alltid varit att delstaterna utser presidenten. Varje delstat får lika många röster i elektorskollegiet som de har senatorer och kongressledamöter; de senare står i proportion till delstatens befolkning. Delstaterna får själva välja valsystem; genom att vinnaren får alla elektorer blir delstaten viktigare i valkampanjen i situationer där det är oklart vem som vinner än om osäkerheten gällde ett elektorsantal i proportion till antalet osäkra väljare, och chansen blir större att presidentkandidaten engagerar sig i för delstaten viktiga frågor.