Pansarvärnsfordon

Pansarvärnsfordon
Pansarvärnskanonvagn / Pansarvärnsrobotvagn

• Övre vänster: Hägglunds CV90120 pansarvärnskanonvagn med 120 mm kanontorn.
• Övre höger: amerikansk M901 GLH-H (Ground Launched Hellfire-Heavy), pansarvärnsrobotvagn baserad på en M113 pansarbandvagn.
• Undre vänster: svensk pansarvärnskanonvagn m/43 med 75 mm pansarvärnskanon i öppet stridsrum.
• Undre höger: amerikansk 75 mm M3 Gun Motor Carriage, pansarvärnskanonvagn baserad på en M3 halvbandvagn.

Pansarvärnsfordon är ett samlingsbegrepp för stridsfordon avsedda och utrustade för att huvudsakligen utföra pansarvärn, det vill säga att bekämpa fientliga pansarfordon. De indelas vanligen i två kategorier baserad på beväpning: pansarvärnskanonvagnar (militärförkortning: pvkv), beväpnade med en pansarvärnskanon, och pansarvärnsrobotvagnar (militärförkortning: pvrbv), beväpnade med ett pansarvärnsrobotsystem.

Sådana är vanligen, men inte exklusivt, pansarfordon och kan vara hjulgående eller bandgående, hel- eller halvbandade. Vissa har kanontorn som en traditionell stridsvagn, men skiljer sig från dessa i andra egenskaper. Andra har kasematt eller öppet stridsrum, vilket är billigare alternativ till kanontorn. Vissa exempel saknar helt skydd och är enkla självgående pansarvärnspjäser, då ofta baserade på ett billigt bilchassi.

Pansarvärnsfordon kan agera som del av pansartrupper, som egen styrka eller som eldunderstöd för mekaniserat infanteri. Om kanonbeväpnad kan de även agera infanterikanonvagn vid behov. I modern tid utvecklas även autonoma pansarvärnsfordon.

Beskrivning – pansarvärnskanonvagn

Pansarvärnskanonvagnar är traditionellt bandgående pansarfordon bestyckade med en kanon för direkt eldgivning. Pjäslagringen kan utgöras av ett kanontorn, kasematt eller öppet stridsrum. Pjäslagring i kasematt eller öppet stridsrum är främst historiskt, då pansarvärnsfordon ursprungligen togs fram som billigare pansarvärnskapabla fordonsalternativ till stridsvagnar, varav torn slopades av kostnadsskäl. Med denna lagring har pjäsen ett begränsat riktfält i fordonets riktning, varav hela fordonet behöver riktas mot fienden för att kunna verka. I modern tid används istället nästan uteslutande kanontorn.

Pjäsbestyckning utgörs traditionellt av en högtryckskanon (kanon med hög utgångshastighet), avsedd för kinetisk pansarbrytande ammunition, men det finns även exempel (främst historiska) där pjäsbestyckningen utgörs av en lågtryckskanon (kanon med låg utgångshastighet), avsedd för granatammunition med riktad sprängverkan (RSV) eller kontaktsprängverkan (KSV). På grund av modernt pansarskydd, såsom reaktivt pansar, aktivt pansar och kompositpansar, samt problematiken med låg utgångshastighet jämte en fiende med hög utgångshastighet, har den senare principen fasats ut sedan 1980-talet.

I modern tid används främst högtryckskanoner med 105 till 130 mm kaliber. För bekämpning av tungt pansrade mål avses traditionellt pilprojektil, vilka skjuts iväg med utgångshastigheter runt 2000 meter per sekund och är kapabla att slå igenom över en halv meter (500 mm) valsat homogenpansar, även vid hög anslagsvinkel. Mot lätt pansrade mål avses istället granatammunition såsom pansarspr�nggranat, halvpansargranat eller spr�nggranat etc, vilka skjuts iv�g med utg�ngshastigheter runt 1000 meter per sekund och har s�mre genomslag i genomsnitt, speciellt vid h�g anslagsvinkel d�r de kan avledas (studsa). Detta beror p� att pilammunition ej v�llar h�g verkan mot tunt pansar; de flyger bara rakt igenom utan att orsaka ordentlig fragmentering eller �vertryck i m�let. Granatammunition � andra sidan briserar vid anslag i m�l, oavsett pansartjocklek, och d�rmed v�llar h�gre verkan mot tunt pansar j�mte pilammunition.

Historia

Pansarv�rnskanonvagnar b�rjade utvecklas under andra v�rldskriget d� v�rldens stridsvagnsstyrkor markant �kade i antal. Konceptet byggde p� att konstruera sj�lvg�ende pansarv�rnskanoner till ett billigare pris �n stridsvagnar. P� grund av detta var majoriteten av de f�rsta pansarv�rnskanonvagnarna baserade p� existerande fordonschassin som lastbilar och stridsvagnar genom att montera en pansarv�rnskanon i �ppen lavett eller i kasematt. Med tiden kom konstruktioner byggda fr�n grunden som pvkv vilket �ven gjorde varianter med torn vanligare.

Under kalla kriget gjorde pansarv�rnsroboten att pansarv�rnskanoner blev ett f�r�ldrat koncept vilket gjorde att man ist�llet b�rjade bygga pansarv�rnsrobotvagnar. Dessa lever kvar till idag d� de uppn�r pansarv�rnskanonvagnens l�ga kostnad och stora slagkraft p� l�ngt h�ll.

Pansarv�rnskanonvagnar under andra v�rldskriget

�ndam�lsenligt tillverkade pansarv�rnskanonvagnar d�k upp i stort antal under andra v�rldskriget d� utveckling av pansarstridstaktik och -fordon tog fart.

I stort sett kan man dela in dessa pansarv�rnskanonvagnar i tv� kategorier. Den ena kategorin designades f�r att vara snabbare och billigare �n mellantunga stridsvagnar, men fortfarande med m�jlighet att sl� ut tunga stridsvagnar p� l�ngt h�ll. En del av dessa varianter var uppenbart provisoriska hopkok som hastades fram. Den andra kategorin bestod av tungt pansrade vagnar som var mer effektiva i stridsvagnsstrid �n fiendens stridsvagnar.

Tyska varianter

Marder III

En tysk Jagdpanzer V Jagdpanther.

De tyska pansarv�rnskanonvagnarna (Panzerj�ger) var under flera �r provisoriska designer som skapades genom att man tog en befintlig pansarv�rnskanon och monterade den p� ett befintligt chassi f�r att ge den r�rlighet. Till exempel anv�nde man Panzer I:s chassi f�r sin f�rsta pansarv�rnskanonvagn Panzerj�ger I, d� Panzer I visat sig fullst�ndigt v�rdel�s under invasionen av Polen. 202 Panzer I utrustades med 47 mm pansarv�rnskanoner. P� samma s�tt blev Panzer II-chassin anv�nda under Operation Barbarossa; man anv�nde er�vrade sovjetiska 76,2 mm pansarv�rnskanoner som monterades p� Panzer II:ans chassi som d� fick ben�mningen Marder II. Den vanligaste tyska varianten i denna kategori blev Marder III d�r man anv�nt Panzer 38(t)-chassin med en p�monterad 75 mm pansarv�rnskanon. Under krigets g�ng kom fr�n grunden designade pansarv�rnskanonvagnar i tj�nst, som till exempel Nashorn med en 88 mm kanon.

De hopplockade pansarv�rnskanonvagnarna hade en stor svaghet och det var det d�liga skyddet f�r bes�ttningen. De p�byggnader som gjordes f�r att husera kanonen bestod av tunt pansar och hade inget tak. Dedikerade pansarv�rnskanonvagnar, Jagdpanzer, f�ljde d�r man monterat kanonen i �ndam�lsenligt byggda chassin och man fick d�rmed bort denna svaghet, men gjorde samtidigt att kanonen fick s�mre r�rlighet till priset av betydligt b�ttre pansarskydd. Den b�sta av alla pansarv�rnskanonvagnar, Jagdpanther byggdes enligt denna princip, man tog chassit fr�n Panthern och satte en 88 mm kanon i fronten och fick d� en extremt potent pansarv�rnskanonvagn med sluttande pansar, bra framkomlighet och fruktad kanon.

Tyskarnas stridsvagnsproduktion blev lite �sidosatt p� grund av pansarv�rnskanonvagnarnas l�gre tillverkningskostnader.

Pansarv�rnskanonvagnar var i allm�nhet b�ttre l�mpade f�r f�rsvar �n anfall d� man inte kunde rikta kanonen speciellt mycket �t n�got annat h�ll �n fram�t. Det mest extrema exemplet p� detta �r Jagdtigern som byggdes i mindre �n 50 exemplar, var mycket tung och d�rf�r hade l�g man�vrerbarhet, men samtidigt s� gott pansarskydd att den var i princip os�rbar framifr�n.

Ironiskt nog var den absolut mest framg�ngsrika tyska pansarv�rnskanonvagnen en vagn som fr�n b�rjan var t�nkt som infanterikanonvagn; StuG III.

Sovjetiska varianter

Liksom tyskarna var de sovjetiska konstruktionerna till en b�rjan pansarv�rnskanoner med begr�nsat riktf�lt, monterade p� tornl�sa chassin. Anledningen var densamma d� de beh�vde skapa r�rliga pansarv�rnskanoner till l�g kostnad under den snabba upprustningen som skedde under kriget.

Ett tidigt exempel p� en sovjetisk pansarv�rnskanonvagn �r SU-76, vilket byggde p� chassit fr�n den l�tta stridsvagnen T-70. Under 1943 best�mde ryssarna sig f�r att l�gga ner produktionen av T-70 och ist�llet anv�nda resurserna till SU-76. Dock var SU-76:s kanon f�r klen f�r pansarv�rn vid denna tidpunkt och den relegerades til infanterikanonvagn ist�llet.

Ryssarnas f�rsta dedikerade pansarv�rnskanonvagn var SU-85, vilket var en tornl�s pansarv�rnskanon med kasematt baserad p� den medeltunga stridsvagnen T-34 och var bev�pnad med en 85 mm kanon. Denna kom med tiden att uppgraderas till SU-100 som hade en 100 mm kanon.

Ryssarna kom �ven som tyskarna att bruka flera av deras infanterikanonvagnar som pansarv�rnskanonvagnar och till och med utveckla dedikerade pvkv-varianter fr�n dem. Ett bra exempel �r infanterikanonvagnen SU-122 som fick en dedikerad pvkv-variant ben�mnd SU-122S. ISU-122 var till skillnad fr�n SU-85 och SU-100 inte baserad p� T-34, utan ist�llet den tunga stridsvagnen IS-2.

Bortom ISU-122 fanns �ven SU-152 och ISU-152, b�da bev�pnade med en 152 mm haubits. Dessa var egentligen infanterikanonvagnar och gr�nsade till sj�lvg�ende artilleri. Deras kraftfulla kanon kunde enkelt sl� ut vilken stridsvagn som helst genom ren kinetisk energi. Om man inte penetrerade s� sprack ofta svetsar eller andra vitala komponenter.

ISU-vagnarna kallades f�r �vrigt "Zveroboy" ("odjursd�dare"), d� de kunde sl� ut de tyska tunga pansarfordonen Panzer VI Tiger I, Panzer V Panther och Panzerj�ger Tiger (P) fr�n alla vinklar.

Kanonerna p� dessa var s� kraftiga att de kunde sl� av tornet p� en stridsvagn vid tr�ff fr�n n�ra h�ll.

USA:s varianter

Amerikansk M18 Hellcat.

Amerikanska och p�f�ljande brittiska tankar var v�ldigt annorlunda �n de tyska och ryska. USA:s doktrin baserades p� behovet att bek�mpa den tyska blitzkrieg-taktiken. Amerikanska enheter f�rv�ntades bli anfallna av ett stort antal tyska stridsvagnar p� smala fronter, n�got som s�llan intr�ffade i verkligheten.

Den amerikanska pansarv�rnskanonvagnen var t�nkt att vara tungt bev�pnad, med h�g r�rlighet. De flesta fick beh�lla tornet, men utan tak f�r att minska vikten och ge plats �t en st�rre kanon. Den f�rsta anv�ndbara varianten var en M3 halvbandvagn med en 75 mm kanon modell M1897 i en montering med begr�nsad r�rlighet. Större kanoner fick en motvikt i tornets bakdel vilket kan ses på till exempel M10 med 75 mm kanonen eller 90 mm kanonen på M36. En 76 mm kanon monterad på ett för ändamålet byggt chassi blev vagnen som kom närmast att uppfylla den amerikanska doktrinens önskemål om pansarvärnskanonvagn, nämligen M18 Hellcat, det snabbaste bandfordonet som byggdes under andra världskriget, men som ändå kunde bära en lika kraftig kanon som M10.

De amerikanska pansarvärnskanonvagnarnas öppna torn gjorde dem väldigt sårbara för artillerield, prickskyttar, handgranater och till och med vädret som begränsade effektiviteten hos besättningen. För att komma tillrätta med åtminstone vädret försåg man tornen med hopfällbara tak. Pansarvärnskanonvagnarnas lätta bepansring gjorde dem mycket sårbara i konfrontationer med deras tilltänkta byte. 1943 drog man slutsatsen att idén om självständiga grupper av pansarvärnskanonvagnar inte fungerade och inga fler pansarvärnskanonvagnbataljoner sattes upp. Under resten av kriget fick existerande pansarvärnskanonvagngrupper hålla sig till att agera artilleri eller anfalla mjuka mål, med undantag för M36 som var den enda amerikanska pansarvärnskanonvagnen som kunde slå ut tunga tyska stridsvagnar på håll.

Storbritanniens varianter

En brittisk SP 17pdr. Valentine Archer i egyptisk tjänst 1956.

På det stora hela gav brittiska armén inte så mycket för konceptet pansarvärnskanonvagn, utan föredrog istället att bygga stridsvagnar med större kanoner. Fast den brittiska pansardoktrinen var mycket bristfällig ur andra aspekter hade man i alla fall dragit slutsatsen att det var ofrånkomligt att stridsvagnar skulle vara tvungna att möta andra stridsvagnar och armén strävade därför att beväpna sina vagnar med grövsta möjliga pansarvärnskanon.

De pansarvärnskanonvagnar som trots allt byggdes blev till för att man ville få ut den kraftiga 17-pundskanonen OQF 17 pounder på förband och man saknade ett dedikerat chassi som kunde bära denna. Resultatet blev att använda dels Valentine-chassin, där pjäsen monterades vänd bakåt i en fast överbyggnad, som benämndes SP 17 pdr. Valentine Archer och dels för att ombeväpna amerikanskbyggda M10 vilka fick beteckningen SP 17pdr M10, i efterkrigslitteratur ofta kallad Achilles. Ett försök att skapa en dedikerad pansarvärnskanonvagn blev att använda 17-pundaren i ett nytt torn på ett förlängt Cromwell-chassi, detta blev Cruiser Mk VIII Challenger. Valentine Archer och M10c användes av brittiska, kanadensiska och polska förband i Nordvästeuropa och Italien från 1944. Challenger användes i litet antal av brittiska, polska och tjeckiska förband i Nordvästeuropa efter Dagen D till krigsslutet. Efter kriget användes Valentine Archer bland annat av Egypten.

Det närmaste britterna kom att tillverka en pansarvärnskanonvagn liknande tyska Jagdpanthern eller sovjetiska ISU-vagnarna var Churchill-vagnen med 3-tumskanon, ett Churchill-chassi med en lådliknande överbyggnad istället för torn. Designen avbröts till fördel för en Cromwell med 17-pundaren som slutligen ledde till Comet.

År 1944 började britterna konvertera ett antal vanliga M4 Sherman till Sherman Firefly genom att bygga om tornet för att få plats med 17-pundaren. Detta gav till slut britterna en vagn som åtminstone i eldkraft kunde matcha tyskarna, men det var ingen pansarvärnskanonvagn.

Efterkrigstiden

Charioteer

Ställda inför Warszawapakten fick västmakterna bråttom att få fram extra eldkraft. På 50-talet tog britterna fram FV 4101 Charioteer för att öka eldkraften hos stridsvagnsregementena. Man monterade en 20-pundskanon i ett förstorat torn på en Cromwell-stridsvagn, som dock saknade Centurions mer välavrundade kapacitet. Charioteer följdes av Conqueror-vagnen som var beväpnad med en 120 mm kanon. Under sent 60-tal tog Tyskland fram Kanonenjagdpanzer, i princip en moderniserad Jagdpanzer från andra världskriget, med en 90 mm kanon. Då sovjetiska vagnar på 70-talet blev allt tyngre bepansrade blev 90 mm-kanonen omodern och Kanonenjagdpanzer byggdes om för annan användning eller skrotades.

När utvecklingen av lätta pansarvärnsrobotar kom igång på 60-talet så var det början till slutet för konceptet med pansarvärnskanonvagnar, då robotarna kunde monteras på i princip vilket fordon som helst. Försök gjordes att tillverka pansarvärnskanonvagnar för att användas av flygburna trupper, för att ge dessa ökad pansarvärnskapacitet. Bland dessa fordon kan nämnas ASU-85 med vanlig kanon, Ontos som var beväpnad med rekylfria gevär och de robotbeväpnade pansarbilen Hornet Malkara och lätta stridsvagnen M551 Sheridan.

Moderna varianter

En kinesisk PTZ-89 pansarvärnskanonvagn. Ett modernt försök till en pansarvärnskanonvagn.

Benämningen pansarvärnskanonvagn börjar bli omodern, då just kanondelen till största delen har utgått och ersatts av pansarvärnsrobotar. Moderna stridsfordon som till exempel amerikanska M2 Bradley är beväpnade med pansarvärnsrobotar, men robotarna är så lätta att även infanteriet kan bära med sig dessa. Dedikerade fordon för bekämpning av pansar finns dock fortfarande i bruk och man har även beväpnat flygstridskrafterna med pansarvärnsrobotar.

Ett vanligt exempel är dock när man monterar robotlavetter på splitterskyddade bandvagnar som M113. Även pansarbilar som den ryska spaningsbilen BRDM har fått robotbeväpning och den tyska Raketenjagdpanzer-serien bygger på chassit från HS 30 och Kanonenjagdpanzer.

En amerikansk mekaniserad infanteribataljon har fyra infanterikompanier med TOW-beväpnade Bradley-vagnar och har därigenom rejält med effektivt och pricksäkert pansarvärn att ta till mot fientliga stridsvagnar och stridsfordon.

Kina är den enda nuvarande brukaren av en klassiskt utformad pansarvärnskanonvagn. Vagnen heter PTZ-89 (svenska pvkv-89) och är ett splitterskyddat bandfordon försett med ett kanontorn vilken är beväpnad med en 130 mm högtryckskanon. De brukar även en lättare typ av pansarvärnskanonvagn menad att brukas i bebyggelse mot stridsfordon, benämnd PTL-02. Den är en pansarbil försedd med ett kanontorn beväpnad med en 100 mm kanon. Italien och Spanien använder ett fordon byggt på samma princip, den italienskbyggda och åttahjuliga Centauro B1 beväpnad med en 105 mm kanon. Den amerikanska armén använder M1128 Mobile Gun System, en Stryker-variant med en automatladdad 105 mm kanon i ett fjärrstyrt torn, i sina Stryker brigades.