Hoppa till innehållet

Svalbard

Redigera länkar
Fr�n Wikipedia
(Omdirigerad fr�n Svalbards historia)

Svalbard
�grupp
Satellitbild �ver Svalbard fr�n augusti 2022.
Satellitbild �ver Svalbard fr�n augusti 2022.
Etymologi: Svalbar�, fornnordiska: 'kall kant'.
Land Norge Norge
Huvudort Longyearbyen
H�gsta punkt Newtontoppen
 - h�jdl�ge 1 717 m �.h.
Area 61 045 km�
Folkm�ngd 2 926 (2021)
Befolkningst�thet 0,047 inv�nare/km�
Sysselm�stare Lars Fause
Tidszon CET (UTC+1)
 - sommartid CEST (UTC+2)
Geonames 7521757
Svalbards l�ge i Europa.
Svalbards l�ge i Europa.
Svalbards l�ge i Europa.

Svalbard, tidigare Spetsbergen, �r en �grupp i Norra ishavet tillh�rande Norge. �arna befinner sig l�ngt norr om polcirkeln, ungef�r mitt emellan Nordkap och den geografiska nordpolen.[1] Svalbards st�rsta � Spetsbergen utg�r mer �n h�lften av �gruppens 61 045 km� och hyser alla dess 2 900 inv�nare.[2] Ungef�r 60% av �gruppens yta t�cks av glaci�rer och landskapet k�nnetecknas av berg och fjordar: ett av vilka �r Newtontoppen, som med sina 1 717 meter �ver havet ocks� �r Svalbards h�gsta berg.[2] Administrativt tillh�r Svalbard Norge, men styrs till viss del av sysselm�staren som har sitt s�te i den st�rsta orten Longyearbyen p� Spetsbergens v�stkust.[3][4]

Nederl�ndaren Willem Barents var den f�rsta att uppt�cka �arna, d� han iakttog dem under sin s�kning efter nordostpassagen 1596.[5] �arna skulle d�refter bli en viktig bas f�r valf�ngst �t flera europeiska makter. Ett antal l�nder gjorde anspr�k p� Svalbard och p� grund av det hade �arna en ganska lagl�s natur, vilket bidrog till konflikt mellan olika auktoriteter. Efter att valf�ngstseran var �ver f�rlorade fr�gan om Svalbards suver�nitet relevans och den erk�ndes allm�nt som terra nullius.[6]

Under tidigt 1900-tal p�b�rjades kolbrytning p� Svalbard och gruvorterna Pyramiden och Barentsburg grundades. �ven Sverige deltog efter att Sveagruva etablerades 1917.[1] Trots den omfattande exploateringen av �arna dr�jde det �nda till 1920 innan dess statsr�ttsliga st�llning reglerades.[7] Detta gjordes i den s� kallade Spetsbergtraktaten, d�r traktatundertecknande stater tillges r�tten att bedriva jakt, fiske och annan n�ringsverksamhet d�r s� l�nge de erk�nner Norges suver�nitet �ver �arna.[8] Numera �r rysk�gda Arktikugol det enda utl�ndska f�retag som uppr�tth�ller gruvdrift p� Svalbard.[9]

Fr�n det att �arna uppt�cktes och fram till 1920 kallades st�rre delen av vad som idag �r Svalbard f�r Spetsbergen. Vid 1900-talets b�rjan bytte det nyligen sj�lvst�ndiga Norge territoriets namn till Svalbard, fr�n ben�mningen Svalbar� som omn�mns i Landnamsboken 1194.[10] Den �ldre ben�mningen Spetsbergen lever dock kvar i flera spr�k �n idag.[11]

Trots att �arna administreras separat r�knas Svalbard och Jan Mayen som en enskild enhet i ISO 3166-standarden. Tillsammans har de till�gnats landskoden sj.[12][13]

Historia

[redigera | redigera wikitext]

Uppt�ckt

[redigera | redigera wikitext]

Det finns flera teorier om n�r Svalbard f�rst uppt�cktes; p� 1970-talet framf�rde tv� arkeologer m�jligheten att förhistoriska jägare kan ha bosatt sig på ögruppen redan för 4 500 till 2 500 år sedan. Beläggen för deras teori bestod av ett antal flintastenar funna vid Spetsbergens västkust som var daterade till den tidsperioden. Det råder dock tvivel om stenarna verkligen tillverkades av människor eller om de slipades naturligt.[14] Det är också möjligt att isländska sjöfarare påträffat öarna redan 1194,[15] eftersom namnet Svalbarð omnämns i Landnamsboken det året. Denna teori är inte heller avgörande eftersom beskrivningen lika gärna kan appliceras på ett antal andra områden, exempelvis Jan Mayen och östra Grönland.[10]

Svalbard upptäcktes med säkerhet i juni 1596 av den nederländska upptäcktsresanden Willem Barents när han var på jakt efter nordostpassagen.[16][17] Delar av ön Spetsbergen kartlades och Nederländernas riksvapen restes vid kusten.[18] Barents noterade inte Svalbards ekonomiska värde, utan det var inte förrän Henry Hudsons besök i maj 1607 som valar, valrossar och sälar upptäcktes i vattnet kring öarna.[18] Valfångare från England, Baskien, Frankrike och Nederländerna begav sig till Svalbard och området blev populärt som jaktmark under de följande åren.[19]

Fångstverksamhet

[redigera | redigera wikitext]
Resterna av den nederländska valfångststationen Smeerenburg.

1612 påbörjade britterna och nederländarna valjakt på Svalbard. Nederländarna etablerade samhället Smeerenburg på Amsterdamön, som bestod av 17 byggnader och sju trankokerier.[20] Dessa bedrevs av som mest 10 000 arbetare under sent 1600-tal. Både Danmark-Norge och England hade gjort anspråk på öarna medan Nederländerna hävdade att de var internationellt territorium.[18] På grund av dess laglösa natur förekom det ofta skärmytslingar mellan nederländska, brittiska, danska och franska skepp. In på 1700-talet hade den omfattande jakten på val kraftigt minskat dess population och därmed också jägarnas fångster, så samtliga valfångststationer, inklusive Smeerenburg, lades ner. Frågan om Svalbards suveränitet förlorade relevans och området började räknas som terra nullius.[6]

Efter att valjägarna övergett Svalbard började istället säl- och pälsdjursjägare anlända till ögruppen. Från tidigt 1700-tal var de främst pomorska jägare från den ryska nordkusten som engagerade sig i industrin och byggde olika baser på öarna. De övervintrade ofta på Svalbard och ersattes av nya grupper följande år.[21] Ivan Starostin, en invånare i hyddorna vid Russekeila, blev känd för att ha stannat på Svalbard totalt 39 vintrar, varav 15 av dem var i rad.[22] Som mest befann sig 2 200 pälsdjursjägare på Svalbard under 1790-talet, men 30 år senare hade bestånden minskat så pass mycket att ryska handelskompanier inte länge fann det lönsamt att bedriva sin verksamhet där. Det var också svårt för dem att konkurrera med norrmännen, som hade möjlighet att nå jaktmarkerna tidigare.[18]

Den första norska övervintringen på Svalbard genomfördes 1795 och därefter skulle de i stort sett ta över all pälsdjursjakt på öarna.[23] Norrmännen jagade även valross. De tenderade att jaga i de tidigare okända östra delarna av ögruppen och flera öar, bland annat dem i Kong Karls land, upptäcktes.[24] 1863 genomförde Elling Carlsen den första omseglingen kring Svalbard.[25]

Andrées polarexpedition

[redigera | redigera wikitext]
Huvudartikel: Andrées polarexpedition 1896–1897
Isvandringen dokumenterades fotografiskt av Nils Strindberg. Detta foto avbildar deras havererade vätgasballong.

Under 1890-talet lade den svenska ingenjören Salomon August Andrée fram en plan på en resa över Arktis med vätgasballong, med startpunkt på Svalbard. Besättningen bestod av Andrée själv samt samt vetenskapsmannen Nils Strindberg och ingenjören Knut Frænkel.[26]

Expeditionen utgick från Danskön i nordvästra Svalbard den 11 juli 1897. Efter tre dagar havererade ballongen tillsammans med besättningen och landade på packisen 500 km nordost om startpunkten på Danskön. Deltagarna började isvandra mot närmaste land och lyckades ta sig ända till Vitön, men kort efter ankomsten avled alla tre.[27] På grund av öns isolerade läge förblev deras öden ett mysterium i 33 år innan deras kvarlevor påträffades av en grupp norska geologer 1930.[28]

Svalbards suveränitet

[redigera | redigera wikitext]
Longyear City år 1908.

Redan på 1600-talet visste man att det fanns kol på Svalbard, men dess ekonomiska potential insågs inte förrän den amerikanska affärsmannen John Munroe Longyear grundade företaget Arctic Coal Company 1906. Samma år grundade han också Longyear City (senare Longyearbyen), en bruksort ägt av kolföretaget där arbetarna till hans gruva var bosatta.[18] 1916 sålde Longyear Arctic Coal Company till det nygrundade Store Norske Spitsbergen Kulkompani AS.[29] Eftersom Svalbard fortfarande var terra nullius gjordes en mängd anspråk på olika delar av ögruppen, bland annat av Sverige vid Sveagruva, där som mest 2 000 svenskar bodde,[30][1] och Ryssland vid Barentsburg och Pyramiden.[31]

P� grund av den �kade exploateringen av Svalbard kom dess statsr�ttsliga status p� tal igen. Detta reglerades i den s� kallade Spetsbergtraktaten, som sl�ts den 9 februari 1920 och tr�dde i kraft den 14 augusti 1925. Den ratificerades ursprungligen av Nederl�nderna, Storbritannien, Danmark, USA, Italien, Frankrike, Japan och Sverige. Avtalet om Svalbard �gde rum i Paris p� norskt initiativ som en del av fredsf�rhandlingarna efter f�rsta v�rldskriget. Tack vare Norges neutralitet i kriget fanns det ett brett st�d bland de �vriga l�nderna i f�rslaget om att �arna skulle tillh�ra dem. Varken Tyskland eller Ryssland var representerade i Spetsbergtraktaten, �ven om b�da uttryckte sitt st�d f�r den. Sovjetunionen ansl�t sig officiellt till avtalet 1935.[32] F�r att erk�nna Svalbard som norskt territorium fick traktatundertecknande l�nder i geng�ld r�tt att uppr�tth�lla gruvdrift, jakt och fiske d�r,[7] men i praktiken �r det bara Norge och Sovjetunionen (senare Ryssland) som haft n�gon omfattande n�ringsverksamhet eller bos�ttningar i omr�det.[32]

Fram till 1920 kallades st�rre delen av vad som idag �r Svalbard f�r Spetsbergen och huvud�n f�r V�stspetsbergen. Hopen, Kong Karls land, Vit�n och Bj�rn�n r�knades d� inte som en del av �gruppen Spetsbergen. Ben�mningen kommer ursprungligen fr�n Willem Barents, som d�pte �gruppen till Spitsbergen vid sin uppt�ckt av den �r 1596. Precis som resten av Europa sveptes det nyligen sj�lvst�ndiga Norge med i en v�g av nationalism under 1900-talets b�rjan och man b�rjade leta efter alternativ till den nederl�ndska termen. Man fann till slut en vikingasaga d�r Svalbar� omn�mns som en mytisk landmassa norrut. Man vet inte om Svalbar� h�nvisar till dagens Svalbard eftersom dess beskrivning lika g�rna kan appliceras p� andra omr�den, som Jan Mayen eller �stra Gr�nland. Tanken p� att deras f�rf�der redan skulle ha varit d�r f�r 800 �r sedan blev �nd� popul�r bland norrm�nnen och de beslutade d�rf�r att byta hela territoriets namn till Svalbard.[10] Den �ldre nomenklaturen lever dock kvar i flera spr�k, till exempel ryska.[11]

Andra v�rldskriget

[redigera | redigera wikitext]
En station f�rst�rs vid den norska evakueringen.

Det andra v�rldskriget medf�rde m�nga f�r�ndringar p� Svalbard. I augusti 1941 f�rst�rdes norsk och sovjetisk infrastruktur och befolkningen evakuerades, ryssarna till Archangelsk och norrm�nnen till Storbritannien.[33] Fram till krigets slut opererade tyskarna ett antal meteorologiska stationer p� Svalbard. De drev ocks� ett mindre f�rband i Longyearbyen innan den till slut evakuerades 1942 av r�dsla f�r en allierad attack under den isfria sommaren.[34]

P� v�ren samma �r skickades en norsk milit�rstyrka fr�n Storbritannien i syfte att hindra tyskarna fr�n att �ven etablera milit�rbaser p� Svalbard. Den norska styrkan baserades f�rst i Barentsburg och senare i Longyearbyen efter den evakuerats av tyskarna. I juni 1943 intr�ffade en sk�rmytsling p� stationen Nussbaum vid Krossfjorden mellan en liten norsk spaningsgrupp och den tyska bes�ttningen. En tysk och en norrman omkom i stridigheterna.[35] Den enda tyska v�derstationen som fortfarande finns bevarad �r Haudegen p� Nordostlandet.[36] P� grund av dess isolerade l�ge evakuerades stationen inte f�rr�n i b�rjan av september 1945, n�stan fyra m�nader efter Krigsmarinens officiella kapitulation i maj.[37]

I september 1943 genomf�rde tyskarna en r�d mot Svalbard med en stor sj�styrka ledd av slagskeppen Tirpitz och Scharnhorst. I attackerna f�rst�rdes n�stan Barentsburg, Longyearbyen och Grumantbyen helt.[34] Under sommaren 1944 f�rst�rde en tysk ub�t �ven Sveagruva.

Kalla kriget

[redigera | redigera wikitext]

H�sten 1944 framf�rde Sovjetunionen krav p� en revidering av Spetsbergtraktaten. Ryssland var inte representerat i f�rdraget n�r det undertecknades 1920, �ven om de officiellt sl�t sig till avtalet 1935.[32] De h�vdade att Bj�rn�n hade ansetts vara ryskt territorium innan avtalet sl�ts och f�reslog att Norge skulle avst� �n till dem. De menade �ven att �gruppen Svalbard skulle sk�tas som ett gemensamt omr�de.[38] I en anteckning fr�n den 9 april 1945 f�reslog Norge att Svalbards f�rsvar skulle vara en gemensam angel�genhet f�r de b�da l�nderna. �rendet togs inte vidare f�r tillf�llet.[36]

1946 tog Sovjetunionens utrikesminister Vjatjeslav Molotov upp fr�gan igen.[39] �rendet avslutades d� i Stortinget, som i februari 1947 beslutade att det inte var f�renligt med Norges utrikespolitiska linje att f�ra f�rhandlingar med en annan stat om milit�rt f�rsvar av ett omr�de under norsk suver�nitet. F�rslaget om att revidera Spetsbergtraktaten har inte tagits upp sedan dess.

H�sten 1951 protesterade den sovjetiska regeringen mot att Svalbard skulle inkluderas i ansvarsomr�det f�r Natos Allied Command Atlantic. Enligt dem stod detta i kontrast till artikel 9 i Spetsbergtraktaten, d�r det st�r att ingen utl�ndsk milit�r aktivitet f�r f�rekomma p� �arna.[40][41] Den norska regeringen f�rnekade att detta stred mot artikel 9 och vidh�ll att de inte hade f�r avsikt att uppr�tta n�gon bef�stning eller bas inom traktatomr�det. Sedan det kalla kriget har det inte f�rekommit n�gra allvarliga konflikter mellan Norge och Ryssland g�llande Svalbard. F�r att betona norsk suver�nitet har betydande investeringar lagts p� �gruppen fr�n deras sida.[36]

Nutidshistoria

[redigera | redigera wikitext]
Monument till�gnad de omkomna i gruvan vid Ny-�lesund.

Efter andra v�rldskriget �teretablerades befolkningarna p� Svalbard och Sovjetunionen �terst�llde gruvarbetet vid Barentsburg, Pyramiden och Grumantbyen. �ven Norge satte ig�ng drift vid sina gruvor p� nytt. I den norska gruvan vid Ny-�lesund avled 21 arbetare i en gruvolycka 1962. I det som kom att kallas f�r Kings Bay-aff�ren avsl�jade en kommission att det fanns flera brister i styret av gruvan, n�got som enligt dem som orsakade d�dsfallen. I rapporten de l�mnade in till Stortinget 1963 lade de fr�mst skulden p� industriministern Kjell Holler, som avgick samma dag som rapporten offentliggjordes.[42] Norges statsminister Einar Gerhardsen menade dock att regeringen inte var ansvarig d� gruvans verksamhet leddes av ett företag och inte en statlig institution. I den kommande skandalen väcktes en misstroendeförklaring och Gerhardsen tvingades också avgå.[43]

År 1975 etablerades en flygplats i Longyearbyen, vilket gjorde mycket för att minska den tidigare isoleringen under vintermånaderna och Svalbard är nu nära kopplat till andra flygplatser. Svalbards satellitstation upprättades 1997 och är den nordligaste satellitstationen i världen.[44] På stationen har Telenor byggt en telekommunikationsantenn. Data sänds sedan 2004 via Telenor Svalbards kommunikationsnod över Svalbardsfiberkabeln till Harstad och Andøya vid norska fastlandet och vidare till andra länder.[45][46]

Före 1980-talet var det mesta av Longyearbyens infrastruktur ägt av Store Norske Spitsbergen Kulkompani AS, men staden slutade successivt vara en bruksort när många av de samhällsuppgifter som kolföretaget tidigare hade tagit hand om överfördes till andra organ. Under 1990-talet blev turism en allt viktigare inkomstkälla för Svalbard, vilket gjorde att ögruppen inte längre var beroende av gruvdriften.[47] 1998 övergavs gruvsamhället Pyramiden och idag är Barentsburg, ägd av ryska Arktikugol, den enda verksamma gruvan på Svalbard.[48]

Fröbanken på Svalbard togs i bruk 2008 på initiativ av den norska staten, som äger och står för driften av den. Syftet med fröbanken är att säkerställa en växts överlevnad om originalsamlingen råkar gå förlorad, vilket också är det enda tillfället då man får tillgång till reserven. Klimatet och geologin på Svalbard är fördelaktigt för en fröbank. Det kyliga klimatet skapar permafrost och sandstenen ger ett stabilt underlag för byggnation. Bergarterna ger ifrån sig endast små mängder radioaktiv strålning.[49]

Geografi och klimat

[redigera | redigera wikitext]

Geografi

[redigera | redigera wikitext]
Politisk karta över Svalbard.

Svalbard är 61 045 km² stor och ligger ungefär mitt emellan Nordkap i Nordnorge och den geografiska nordpolen.[1] Svalbard definieras enligt Spetsbergtraktaten som samtliga öar belägna mellan 74° till 81° N och 10° till 35° Ö, från Björnön i syd till Sjuöarna i norr och från Prins Karls Forland i väst till Vitön i öst.[38] Den största ön är Spetsbergen, som utgör mer än hälften av Svalbards yta, följt av Nordostlandet, Edgeøya, Barentsøya, Vitön, Prins Karls Forland och Björnön.[16]

På Spetsbergen ligger Svalbards högsta berg, Newtontoppen, som har sin topp 1 717 meter över havet. 60% av ögruppen täcks av glaciärer och på Nordostlandet finns Austfonna, Europas tredje största glaciär.[50] Därtill täcks 30% av Svalbards yta av sten och 10% av växtlighet. Kustlinjerna kännetecknas av fjordar,[2] av vilka de längsta är Wijdefjorden och Isfjorden.

Alla Svalbards 2 926 invånare bor på Spetsbergen, de flesta i huvudorten Longyearbyen. Den ryska gruvorten Barentsburg är den näst största orten och Ny-Ålesund den tredje största. Ny-Ålesund är också den nordligaste permanent bebodda orten i världen.[51]

Klimat

[redigera | redigera wikitext]
Fjordlandskap på Svalbard.

Svalbard har ett tundraklimat med polarnatt från november till januari och midnattssol från mitten av april till augusti.[52][53] På sommaren är dimma vanligt och kan reducera sikten till bara ett tiotal meter framåt.[54] Klimatet påverkas avsevärt av ögruppens läge i Norra ishavet. Den Nordatlantiska driften, en gren av Golfströmmen, strömmar utanför Svalbards västra och delvis norra kuster, medan de övriga delarna är omgivna av mycket kyligare havsvatten. På grund av detta är den bebodda sydvästra delen av Svalbard varmare än andra platser på samma breddgrad och är det nordligaste isfria området i världen under sommarhalvåret. Detta gynnar gruvnäringen som då har möjlighet att skeppa ut kol mellan juli och december. Årsmedeltemperaturen vid Longyearbyen ligger på mellan -8 °C och -2 °C.[6]

Marklagret, förutom en liten del av det översta lagret sommartid, är fruset ned till mellan 100 meters och 300 meters djup. Minst tjocklek är det i låglänta lägen och invid bergens fötter. Således har till exempel gruvorna i Ny-Ålesund uppmätt permafrost ned till 130 till 140 respektive 150 meter och i Sveagruva 320 meter.[55] Nederbörden på Svalbard ligger mellan 200 till 500 mm per år.[6]

Jan Feb Mar Apr Maj Jun Jul Aug Sep Okt Nov Dec
  Normaldygnets maximitemperaturs medelvärde −13 −13 −13 −9 −3 3 7 6 1 −4 −8 −11
  Normaldygnets minimitemperaturs medelvärde −20 −21 −20 −16 −7 −1 3 2 −3 −9 −14 −18
 Nederbörd 22 28 29 16 13 18 24 30 25 19 22 25

Natur

[redigera | redigera wikitext]

Naturskyddsomr�den

[redigera | redigera wikitext]
Karta �ver Svalbards naturskyddsomr�den.

Det finns 29 naturskyddsomr�den p� Svalbard: 15 f�gelskyddsomr�den, sju nationalparker, sex naturreservat och en skyddad geotop. Dessa 29 omr�den utg�r tillsammans 65% av �gruppens totala yta.[56] D�rtill bevaras ocks� kulturella bebyggelser fr�n 1946 eller tidigare.[57] De st�rsta skyddsomr�dena �r S�raust-Svalbard naturreservat och Nordaust-Svalbard naturreservat, som t�cker det mesta av ytan �ster om Spetsbergen. Detta inkluderar Nordostlandet, Edge�ya, Barents�ya, Kong Karls land och Vit�n. Svalbard finns p� den tentativa listan f�r v�rldsarvsstatus hos Unesco.[57]

Huvudansvaret ligger hos det norska Klimat- och milj�departementet, som har delegerat f�rvaltningen till sysselm�staren p� Svalbard och Direktoratet f�r naturf�rvaltning. Grunden f�r bevarandet av Svalbards natur inr�ttades i Spetsbergtraktaten 1920 och har senare utvecklats i Svalbardsmilj�lagen fr�n 2001.[58]

86% av territorialvattnet kring Svalbard �r ocks� skyddat eftersom det �r v�rdefullt f�r sj�f�glar, isbj�rnar och annat djurliv.

Flora

[redigera | redigera wikitext]

Svalbard var helt ist�ckt under senaste istiden f�r 10 000 �r sedan och till f�ljd av detta har allt v�xtliv migrerat till �arna relativt nyligen. Genetisk forskning visar att floran p� Svalbard h�rstammar fr�n Gr�nland, Nordamerika och Ryssland.[59] J�mf�rt med andra cirkumpol�ra omr�den �r Svalbards flora f�rh�llandevis rik. Detta �r fr�mst tack vare den varma V�stspetsbergstr�mmen, som flyter l�ngs Spetsbergens v�stkust och bidrar till ett dr�gligare klimat. Varma vindar fr�n s�der och v�ster har ocks� en p�verkan.[60]

Spetsbergsvallmo mot ett fjordlandskap i bakgrunden.

V�xtv�rlden p� Svalbard �r av arktisk typ.[15] Inga tr�d eller andra h�gv�xta arter f�rekommer p� �arna eftersom vinden och kylan f�rst�r allt som inte h�ller sig vid marken.[61] De 178 sorters k�rlv�xter, 380 sorters mossor, 708 sorters lavar och 750 sorters svampar som har observerats �r oj�mnt f�rdelade �ver �arna;[60] mindre �n 10% av den totala markytan har n�gon betydande biologisk produktivitet. Terr�ng, luftfuktighet, permafrost, exponering f�r vind och hur omr�det anv�nds av betande djur �r n�gra av de viktigaste faktorerna n�r det g�ller vilken typ av vegetation som v�xer p� en s�rskild plats.[62] M�nga av arterna p� Svalbard f�rm�r sig v�xa under sn�lager och d�r genomg� fotosyntes.[63]

Sju arter av k�rlv�xter har introducerats och �r begr�nsade till omr�den bosatta av m�nniskor. N�gra exempel p� dessa �r tuvt�tel, �ngsgr�e och r�dsvingel. Tre v�xtarter p� Svalbard �r endemiska och f�rekommer bara d�r. Dessa �r svalbardsfinger�rt, svalbardsbr�cka och spetsbergssaltgr�s. N�gra av de vanligaste blommorna �r kantljung, polarsm�rblomma, polarvide, fj�llsippa, ormrot och knoppbr�cka.[60] �ven spetsbergsvallmo kan iakttas och kallas ofta f�r 'Svalbards nationalblomma'.[61] B�r �r s�llsynta p� Svalbard, men efter varma somrar p� sydv�stkusten kan bland annat nordkr�kb�r och hjortron infinna sig.[64][65]

Sn�b�ddar, d�r sn�n ligger l�ngst, �r livsmilj�er f�r mossor och m�nga �rter s�som fj�llsyra. P� flacka omr�den med mycket fuktighet v�xer mossorna bra och h�r skapas v�tmarker. P� torrare samt svagt sluttande substrat finner vi �ven gr�sarten polarkavle och ormbunksv�xten �kerfr�ken, medan halvgr�s, som ishavsstarr och polarull, �r vanligare p� bl�tare sl�ttmarker.[62]

Fauna

[redigera | redigera wikitext]
Isbj�rn p� Svalbard.

F�rutom fj�llr�v �r marina arter de enda d�ggdjuren p� Svalbard. De djur som tillh�r denna kategori �r isbj�rn samt olika arter av s�l och val. Sex marina arter r�knas som inhemska: vikare, knubbs�l, stors�l, valross, vitval och isbj�rn.[66] I omr�det kring Barents hav uppskattas antalet isbj�rnar vara 1 900 till 3 600 och dessa vandrar ofta mellan Svalbard och Frans Josefs land. Isbj�rnarna tillbringar d�rmed merparten av sin tid ute p� havsisen.[67][68] De h�ller fr�mst till vid Spetsbergens �stkust och deras f�da best�r huvudsakligen av vikare, som �r den vanligaste s�larten i havet kring Svalbard.[69] Isbj�rnarna �vervintrar fr�mst i grottor p� Kongs�ya, Svensk�ya, Edge�ya, Nordostlandet och Hopen. P� senare �r har dock de �kande temperaturer kring Arktis f�rsv�rat isbj�rnarnas m�jlighet att g� i ide eftersom havsisen bildas allt senare p� �ret.[67] Folk som r�r sig mer �n n�gra hundra meter fr�n bebyggda omr�den har ofta med sig gev�r f�r att kunna f�rsvara sig;[70][71] sedan 1971 har minst sex personer d�dats i isbj�rnsattacker.[72]

Svalbardsrenen har funnits p� Svalbard i 5 000 �r och �r endemisk f�r �gruppen. Den p�tr�ffas fr�mst p� Edge�ya och Barents�ya i s�dra Svalbard samt Nordostlandet i norr.[73]

�r 2014 hade 240 f�gelarter observerats p� Svalbard och i dess n�romr�de; av dessa �r anses 45 vara h�ckf�glar och 20 havsf�glar.[74][66] Bland havsf�glar kan silvert�rna, stormf�gel, lunnef�gel, tobisgrissla och spetsbergsgrissla n�mnas.[75][76] Havsf�glarna vid Svalbard f�r den mesta av sin n�ring fr�n havet och �r en viktig l�nk mellan landlevande och vattenlevande djur.[66] F�glar som regelbundet h�ckar p� Svalbard inkluderar kustlabb, bredstj�rtad labb och tret�ig m�s. Den enda landf�gel som bor p� �arna �ret runt �r fj�llripan.[77]

I vattnen kring Svalbard finns det rikligt med fisk: Arktiska fiskarter, som polartorsk, spetsstj�rtat l�ngebarn och �lbrosme tillbringar hela sina liv i omr�det medan arktisk-boreala fiskarter, som lersk�dda, taggig sjurygg, havskatt och fj�llr�ding, kan bo p� fler platser. Boreala fiskar f�ds utanf�r kusten av Nordnorge men lever det mesta av sina liv i Barents hav. Exempel p� s�dana �r kolja, gr�sej, sill, hellefisk och djuphavskungsfisk. Gr�nlandshajen �r ett viktigt rovdjur som ocks� �r den st�rsta fiskarten vid Svalbard. Dess byte best�r ofta av vikare, stors�l, klappmyts, havskatt och kolja.[66]

Geologi

[redigera | redigera wikitext]
Topografisk karta �ver Svalbard.

Svalbard har bergarter fr�n alla geologiska perioder i jordens historia. De yngsta bergarterna fr�n paleogen och neogen finns i de centrala och sydliga delarna av Spetsbergen, fr�n Isfjorden och s�derut. Dessa lager �r omgivna av formationer fr�n trias, jura och krita och vidare mot v�st och nord finns avlagringar fr�n perm och silur.[6]

De �ldsta bergarterna �r omvandlade av jordskorpans r�relser och h�rstammar fr�n prekambrium. Dessa bergarter, som p� Svalbard kallas f�r Hecla Hoek, f�rekommer i norra delen av Nordostlandet mellan Wijdefjorden och Hinlopensundet samt l�ngs Spetsbergens v�stkust.[78] Topografin �r starkt p�verkad av den senaste istidens inlandsisar och �tf�ljande landh�jning, som resulterat i djupa fjorddalar och h�jda strandlinjer.[15]

I flera omr�den �r de yngre, sediment�ra bergarterna rika p� djur- och v�xtfossiler, vilket tyder p� att �arna tidigare haft en rik flora och fauna. V�rdefulla fyndigheter av kol fr�n terti�r- och karbonperioderna finns s�rskilt vid Isfjorden; s�ledes har flera gruvsamh�llen bildats d�r omkring. Jordb�vningar f�rekommer ofta p� Svalbard p� grund av dess l�ge n�ra den mittatlantiska ryggen, en undervattensbergskedja som str�cker sig l�ngs hela Atlanten ner till Bouvet�n. Den senaste var i maj 2022 med ett skalv p� magnitud 6 p� Richterskalan nordv�st om Longyearbyen. Den 6 mars 2009 intr�ffade den starkaste jordb�vningen som registrerats p� Svalbard, med en magnitud p� 6,5.[6] Dess epicentrum var 300 km v�ster om Ny-�lesund och endast sm� skakningar upplevdes.[79]

F�rvaltning

[redigera | redigera wikitext]

Status

[redigera | redigera wikitext]

Svalbards status regleras i Spetsbergtraktaten fr�n den 9 februari 1920. F�rdraget h�lls i Paris som en del av fredsf�rhandlingarna efter f�rsta v�rldskriget och ger Norge suver�nitet �ver �gruppen. Bland de ursprungliga undertecknarna fanns Norge, USA, Danmark, Frankrike, Italien, Japan, Nederl�nderna, Storbritannien och Sverige. En rad nationer har ocks� skrivit p� senare, bland annat Sovjetunionen 1935. F�rdraget ger medborgare fr�n de anslutna l�nderna r�tt att bedriva gruvdrift, jakt och fiske p� �arna �ven om norsk lagstiftning fortfarande g�ller. I praktiken �r det bara Norge och Sovjetunionen (senare Ryssland) som bedrivit n�gon omfattande n�ringsverksamhet p� �arna.[32] Eftersom Spetsbergtraktaten ger Norge suver�nitet �ver Svalbard h�vdar de sig ha ensamr�tt p� allt vatten som ligger mindre �n 200 nautiska mil fr�n kusten; r�ttigheter som enligt dem till�ter den norska kustbevakningen att bedriva fiske och annan tillsyn i dessa vatten. Flera traktatundertecknande l�nder, framf�r allt Ryssland, har motsatt sig detta. De har ist�llet anf�rt att den ekonomiska friheten som beskrivs i avtalet ocks� ska appliceras p� havet runt omkring.[80]

Andra kontroverser g�ller artikel 9 i Spetsbergtraktaten, d�r det st�r att �arna ska vara en demilitariserad zon och att inga milit�ra trupper eller installationer f�r finnas. 1951, under kalla kriget, protesterade den sovjetiska regeringen mot att Svalbard skulle inkluderas i ansvarsomr�det f�r Natos Allied Command Atlantic.[40][41] Den norska regeringen f�rnekade att detta stred mot traktaten och vidh�ll att de inte hade f�r avsikt att uppr�tta n�gon bef�stning eller bas inom traktatomr�det. Fr�n Norge sida har det p�st�tts att d�varande sovjetiska gruvbolagen har haft radioutrustningar avsedda f�r milit�ra �ndam�l. Det rysk�gda gruvf�retaget Arktikugol anklagas ocks� f�r att "testa gr�nserna" g�llande vad de f�r lov att g�ra p� Svalbard.[81] Talespersonen f�r det ryska utrikesministeriet har i sin tur antytt att den norska satellitstationen SvalSat har ett milit�rt syfte som st�r i kontrast med Spetsbergtraktaten.[82]

Svalbard ing�r inte i vare sig Schengensamarbetet eller nordiska passunionen, vilket inneb�r obligatorisk kontroll av giltig resehandling vid resa till och fr�n �arna.[83]

Styre

[redigera | redigera wikitext]
Lars Fause �r Sysselm�stare p� Svalbard sedan 24 juni 2021.

Svalbard lyder direkt under sysselm�staren, den norska regeringens fr�msta representant f�r �gruppen, som ungef�r motsvarar de svenska landsh�vdingarna. Sysselm�staren �r f�r det mesta som fastlandets statsf�rvaltare �ven om den har st�rre befogenheter; ut�ver sin roll som politisk representant fungerar sysselm�staren ocks� som �arnas polism�stare samtidigt som den representerar ett antal andra officiella funktioner.[84] Sysselm�staren ska �ven garantera Norges r�ttigheter enligt Spetsbergtraktaten samt s�kerst�lla att Norge fullg�r sina f�rpliktelser.[3] Lars Fause innehar �mbetet sedan 24 juni 2021.[85] N�gra lokala folkvalda politiska f�rsamlingar existerade inte p� Svalbard f�rr�n 2002, d� Longyearbyens lokalstyre inr�ttades.[86]

Artikel 8 i Spetsbergtraktaten sl�r fast att den norska staten inte f�r uppb�ra n�gra skatteinkomster fr�n Svalbard. Indrivna skatter och avgifter f�r endast komma Svalbard till del och Norge har inte befogenhet att ta ut mer pengar �n vad som kr�vs f�r att f�rvalta Svalbard. Till f�ljd av detta har Svalbard en markant l�gre skatteniv� �n resten av Norge. De saknar ocks� merv�rdesskatt och andra skatter som syftar till att �ka statens inkomster.[87]

Enligt Spetsbergtraktaten f�r vilken medborgare som helst fr�n de undertecknande staterna bos�tta sig p� Svalbard. � andra sidan �r det sv�rt att f� jobb och sysselm�staren kan v�lja att utvisa personer som inte f�rs�rjer sig sj�lva.[88] Det st�lls inte n�got krav p� vare sig visum, arbets- eller uppeh�llstillst�nd f�r att vistas p� Svalbard, men man m�ste i praktiken ha ett visum till Schengenomr�det eftersom man n�stan alltid reser dit via norska fastlandet.[89] Invandrare som har f�tt avslag p� sin visumans�kan i Norge har ibland flyttat till Svalbard, bott d�r i sju �r och f�tt norskt medborgarskap.[90]

Fylkesvapen

[redigera | redigera wikitext]
Till h�ger, glasm�leriet av norska landskapssk�ldar vid Statens kartverks huvudkontor i H�nefoss. Till v�nster, Svalbards vapensk�ld efter dess blasonering.

Trots att Svalbard ej �r ett fylke har de ett inofficiellt "fylkesvapen". Vid Statens kartverks huvudkontor i H�nefoss finns det ett glasm�leri av norska landskapssk�ldar, d�r �ven Svalbard �r representerat med ett symboliskt vapen. Vapensk�lden utg�rs av ett r�tt valrosshuvud p� en gul bakgrund fl�ckad med bloddroppar runt omkring.[91]

Vapensk�lden �r inte officiell och �r endast f�r konstn�rligt bruk. Det enda officiella vapnet som representerar Svalbard �r Norges riksvapen.[91]

Befolkning

[redigera | redigera wikitext]

Svalbard har en befolkning p� 2 926 personer, alla p� Spetsbergen.[2] Tack vare Spetsbergtraktaten st�lls det ej krav p� visum, arbets- eller uppeh�llstillst�nd f�r att bos�tta sig p� Svalbard, s� en tredjedel av befolkningen �r utrikes f�dd;[2] det bor till exempel 120 thail�ndare i �gruppens administrativa centrum, Longyearbyen,[92] som ocks� �r s�tet f�r sysselm�staren p� Svalbard. I Longyearbyen finns det mesta av Svalbards samh�llsservice, till exempel sjukhus och Svalbards flygplats med f�rbindelse till Norge och utlandet.[93] Spetsbergtraktaten g�r det ocks� m�jligt f�r andra nationer att bedriva n�ringsverksamhet p� �arna, n�got som s�rskilt Sovjetunionen och senare Ryssland har utnyttjat. Den n�st st�rsta orten Barentsburg �r en rysk gruvstad med �ver 400 arbetare.[94]

Det finns i nul�get tre befolkade orter p� Svalbard: Longyearbyen, Barentsburg och Ny-�lesund. D�rut�ver finns det ett antal andra bebyggda platser och tidigare samh�llet som lagts ner. Ett noterbart exempel �r Sveagruva, en svensk och senare norsk gruvort vid Van Mijenfjorden vars produktion fasades ut fr�n och med 2017.[95] Ett annat �r den nedlagda sovjetiska och senare ryska gruvbyn Pyramiden, som ligger vid Billefjorden och som producerade runt nio miljoner ton kol innan den togs ur bruk 1998.[48] Den f�rsta anm�rkningsv�rda bos�ttningen p� Svalbard kallades Smeerenburg och etablerades p� Amsterdam�ns sydkust av nederl�ndska valf�ngare p� 1600-talet. Som mest arbetade 200 man p� stationen, men efter att valbest�ndet kraftigt minskat var industrin inte l�ngre l�nsam och Smeerenburg �vergavs. Idag finns endast stenrester och gravar kvar.[20]

Longyearbyen

[redigera | redigera wikitext]
Huvudartikel: Longyearbyen
Bild �ver Longyearbyen med utsikt �ver Adventfjorden.

Longyearbyen �r Svalbards administrativa centrum och s�tet f�r sysselm�staren p� Svalbard. Ortens befolkning ligger p� 2 465 personer,[96] varav en tredjedel �r utrikes f�dda. Longyearbyen �r bel�gen p� Spetsbergens v�stkust vid Longyear�lvens mynning i Adventfjorden. Merparten av Svalbards infrastruktur och samh�llsservice finns i Longyearbyen, bland annat sjukhus samt Svalbards flygplats med f�rbindelse till b�de Norges fastland och andra orter i �gruppen. Longyearbyens hamn tar emot omkring 50 kryssningsfartyg varje sommar.[97] V�rldens nordligaste tidning, Svalbardposten, ges ut fr�n Longyearbyen varje vecka.[98]

Longyearbyen �r namngiven efter sin grundare, John Munroe Longyear, vars f�retag Arctic Coal Company p�b�rjade gruvdrift d�r �r 1906. D� var det endast ett brukssamh�lle d�r f�retagets arbetare var bosatta.[18] 1916 s�ldes f�retaget till det nygrundade Store Norske Spitsbergen Kulkompani AS.[29] Tillsammans med resten av Svalbard evakuerades hela ortens befolkning under andra v�rldskriget.[33] Det f�rekom fortfarande strider p� �arna och i september 1943 totalf�rst�rdes Longyearbyen av tyska skepp.[34] Samh�llet �teruppbyggdes efter krigets slut och gruvdriften b�rjade p� nytt.

Fr�n att Longyearbyen grundats och fram till p� 1980-talet var det ett brukssamh�lle som n�stan helt �gdes av olika kolf�retag. Detta kom dock att f�r�ndras n�r m�nga av de samh�llsuppgifter som Store Norske Spitsbergen Kulkompani AS tidigare hade tagit hand om �verf�rdes till andra organ. Under 1990-talet blev turism en allt viktigare inkomstk�lla f�r Svalbard, vilket gjorde att �gruppen inte l�ngre var beroende av gruvdriften.[47] 2002 etablerades Longyearbyens lokalstyre.[86]

Barentsburg

[redigera | redigera wikitext]
Huvudartikel: Barentsburg
En Leninstaty i Barentsburgs centrum.

Barentsburg �r Svalbards n�st st�rsta ort med 488 inv�nare.[94] Orten �r bel�gen vid Gr�nfjorden, 60 km v�ster om Longyearbyen.[99] Barentsburg �r ett brukssamh�lle centrerat kring kolbrytning och d�r samtliga byggnader �gs av det ryska gruvbolaget Arktikugol. Det finns ocks� en liten del av samh�llet som �gnar sig �t turism; det finns ett hotell, en souvenirbutik och ett pomormuseum.[41] Till f�ljd av Rysslands invasion av Ukraina 2022 har dock turismen starkt avtagit.[99][94] Barentsburg har ofta uppm�rksammats i medier p� grund av sin unika status som en gammal sovjetisk gruvort p� norskt territorium.[100][101] Husen och barackerna som Barentsburg best�r av �r byggda i en blandning av skandinavisk och sovjetisk arkitektur.[94]

Barentsburg fick sitt namn 1920 n�r Nederlandsche Spitsbergen Compagnie k�pte marken och d�pte den efter sj�fararen Willem Barents, som uppt�ckte Svalbard 1596. Arbetsf�rh�llanden f�r f�retagets arbetare var goda j�mf�rt med de andra gruvsamh�llena p� Svalbard p� 1920-talet. Verksamheten upph�rde 1926 och Barentsburg s�ldes till det statliga sovjetiska f�retaget Arktikugol 1932. Under det sovjetiska styret byggdes samh�llet ut och infrastrukturen f�rdigst�lldes 1935.[41] N�r andra v�rldskriget br�t ut evakuerades gruvarbetarna till Archangelsk p� ryska nordkusten. 1941 j�mnades Barentsburg med marken av ett antal tyska fartyg, men efter krigets slut �terst�lldes gruvarbetet igen.[94]

2012 genomf�rdes en storskalig upprustning av Barentsburg. Bland annat byggdes en icke-kommersiell helikopterplatta och stadens hamn utrustades f�r att kunna ta emot turistfartyg. 2013 renoverades ocks� Barentsburgs hotell och restaurang s� att det nu g�r att betala med kreditkort. F�retaget Arctic Travel Company har etablerats f�r att fr�mja turismen, men till f�ljd av Rysslands invasion av Ukraina 2022 har denna verksamhet starkt avtagit.[99][94]

Ny-�lesund

[redigera | redigera wikitext]
Huvudartikel: Ny-�lesund
Ny-�lesunds l�ge vid Kongsfjorden.

Ny-�lesund ligger vid Kongsfjorden p� nordv�stra Spetsbergen och �r d� den nordligast bel�gna orten i v�rlden. Ny-�lesund har en befolkning p� 35 personer, m�nga av dem fr�n andra l�nder som Australien, Frankrike, Italien, Nederl�nderna, Japan och Kina.[102] Detta �r eftersom Ny-�lesund fr�mst fungerar som en plattform f�r internationell forskningsverksamhet.[103]

Kolbrytningen vid Ny-�lesund p�b�rjades 1916 n�r Peter Brandal etablerade Kings Bay Kull Compani. Det nygrundade samh�llet fick d� sitt namn fr�n staden �lesund p� norska v�stkusten.[104] Gruvf�rh�llandena �r sv�rare i detta omr�de �n i vid Isfjorden, d�r Longyearbyen och Barentsburg ligger, och n�r kolpriserna dessutom sj�nk blev det sv�rt att uppr�tth�lla verksamheten. Staten k�pte samtliga aktier till bolaget 1933. Precis som resten av Svalbards inv�nare, f�rflyttades befolkningen fr�n �gruppen efter andra v�rldskrigets utbrott. I samband med evakueringen f�rst�rdes delar av anl�ggningen s� att fienden inte skulle kunna bruka den f�r sin del, men 1945 �teruppbyggdes den igen.[103]

1963 omfattades gruvan vid Ny-�lesund av en stor skandal med sin bakgrund i en gruvolycka �ret innan, d�r 21 arbetare avled. I Kings Bay-aff�ren, som det kommit att kallas, avsl�jades stora brister i ledningen av f�retaget Kings Bay Kull Compani.[42] Norges statsminister Einar Gerhardsen uppfattades f�rsvara det statliga f�retaget. En misstroendef�rklaring v�cktes och Gerhardsen avgick.[43] Till f�ljd av skandalen lade man ner gruvdriften vid Ny-�lesund och ist�llet ins�gs potentialen f�r forskning. 1968 etablerades en forskningsstation under ledning av Norska polarinstitutet. I b�rjan var denna station endast nationell, men n�r s�krare transportm�jligheter etablerades p� 1990-talet tog �ven den internationella verksamheten fart.[103]

Ekonomi

[redigera | redigera wikitext]

Alla 46 l�nder som undertecknat Spetsbergtraktaten har r�tt att bedriva ekonomisk verksamhet p� Svalbard, men idag �r det bara Norge och Ryssland som utnyttjar detta d� de b�da har kolgruvor p� �arna. Kolbrytningen r�knas av norska myndigheter som en av de tre grundpelare som Svalbards ekonomi st�r p�; de �vriga tv� �r forskning och turism.[6]

Kolbrytning

[redigera | redigera wikitext]

Redan �r 1610 hade den engelska valj�garen Jonas Poole hittat kolfyndigheter p� Svalbard,[105] men ytterligare 300 �r skulle passera innan den kommersiella kolbrytningen p�b�rjades. 1906 grundade den amerikanska aff�rsmannen John Munroe Longyear Svalbards f�rsta kolf�retag och b�rjade bryta kol vid Adventfjorden, i dagens Longyearbyen. F�rsta v�rldskrigets utbrott ledde till ett �kat behov av kol, s� andra l�nder som Norge, Sverige och Ryssland f�ljde p� och som mest nio gruvor var i bruk samtidigt.[106] 1916 k�ptes Longyears f�retag av Store Norske Spitsbergen Kulkompani AS och samtidigt etablerades Kings Bay Kull AS.[29]

Efter andra v�rldskriget har kolbrytningen p� Svalbard starkt avtagit p� grund av flera faktorer. Den stora Kings Bay-aff�ren 1963 ledde till att gruvan vid Ny-�lesund lades ner och kolutvinningen har ocks� p�verkats av �kande milj�krav fr�n den norska regeringen.[107] Rekord�ret 2007 producerades 4,1 miljoner ton kol. Sedan dess har utvinningen mer �n halverat.[108] Rysk�gda gruvorten Pyramiden avvecklades 1998 och driften vid Sveagruva, Svalbards st�rsta gruva, fasades ut fr�n och med 2017.[95][48]

Idag �r endast Gruva 7 vid Longyearbyen och gruvan i Barentsburg som producerar, men Norge planerar att st�nga Gruva 7 till 2025 och i rysk�gda Barentsburg har turism blivit viktigare �n kolutvinning.[109] En rapport till Stortinget 2015 efterlyser fortsatt brytning p� Svalbard inom strikta milj�ramar. Kolmarknaden i Europa i kombination med driftsf�rh�llanden, kolkvalitet och framtida kolreserver �r enligt rapporten de viktigaste faktorerna f�r hur l�nsam kolbrytningen p� Svalbard blir i framtiden.[110] 2018 var f�rre �n 100 anst�llda inom norsk gruvdrift, vilket �r en klar minoritet j�mf�rt med anst�llda inom b�de turism och forskning.[107]

Longyear Kraftverk byggdes 1983 och �r, f�rutom det vid Barentsburg, det enda kolkraftverket i Norge. Kraftverket ger v�rme och elektricitet �t Longyearbyen. Det kol som kr�vs f�r dess drift kommer ifr�n Gruva 7.[111]

Turism

[redigera | redigera wikitext]
Turister p� Svalbard som betraktar en glaci�r.

I b�rjan av 1990-talet uts�g Stortinget turism till ett fokusomr�de p� Svalbard och sedan dess har tillstr�mningen av turister �kat i takt med v�lst�ndsutvecklingen.[107] En stor del av resandet till Svalbard �r ekoturism som bygger p� �gruppens or�rda natur. Aktiviteter som kajakpaddling, vandring, hundspann och sn�skotersafari �r d�rf�r vanliga. Andra turister reser med kryssningsfartyg som �ker vid stora delar av Svalbard.[47] M�nga turister reser ocks� till Svalbard f�r att se norrsken, isbj�rnar och valar.[112] 2012 tillk�nnagav Norge att de skulle inf�ra krav p� kryssningsfartyg att ha en licensierad lots f�r att f� g� in i n�gon av �arnas fjordar. Detta var f�r att skydda �arna fr�n b�tar som eventuellt g�r p� grund och orsakar oljeutsl�pp.[113]

Turismen �r en v�xande industri p� Svalbard; 2007 var 211 personer anst�llda inom sektorn och omsatte 317 miljoner norska kronor.[114] Idag �r mer �n 300 anst�llda inom turistsektorn och cirka 30 000 personer �vernattar i Longyearbyen varje �r.[112] Denna trafik �r starkt koncentrerad till sommarhalv�ret fr�n mars till augusti d� temperaturerna �r dr�gliga.[115]

Svalbards flygplats �ppnade 1975 och flygbolagen Norwegian och SAS uppeh�ller regelbunden trafik dit.[116][117] 2015 anl�nde 82 000 passagerare till flygplatsen, �ven om inte alla dessa var turister. Samma �r tillbringade 60 000 turister 134 154 n�tter i Longyearbyen.[118] Efter en nedg�ng i samband med Covid-19-pandemin var Longyearbyen 2022 den femte mest bes�kta destinationen f�r kryssningsfartyg i Norge.[107]

Forskning

[redigera | redigera wikitext]
Forskningsanl�ggning i Ny-�lesund

1906 startade Gunnar Isachsen den norska forskningen p� Svalbard. Efter honom tog Adolf Hoel �ver arbetet och 1928 blev han chef f�r det nygrundade institutet Norges Svalbard- och Ishavsunders�kningar. Denna institution ut�kades och omorganiserades 1948 under namnet Norska Polarinstitutet.[119] Sedan dess har den genomf�rt expedition p� Svalbard varje sommar f�r kartl�ggning och systematiska unders�kningar av �gruppens naturf�rh�llanden.

Under 1990-talet har forskningsverksamheten p� Svalbard �kat kraftigt. Svalbard har blivit centralt f�r b�de nationell och internationell forskning i Arktisomr�det. Samtidigt har sektorn blivit mer integrerad i lokalsamh�llet.[120] Forskning p� Svalbard �r centrerat kring Longyearbyen och Ny-�lesund, som �r de mest tillg�ngliga omr�dena i �gruppen. Spetsbergtraktaten ger andra nationer tillst�nd att bedriva forskning p� Svalbard, s� Ny-�lesund har blivit centrum f�r internationell forskning p� Svalbard. F�rutom Norge bedriver �ven Tyskland, Frankrike, Storbritannien, Italien, Kina, Sydkorea, Nederl�nderna, Indien och Japan stationen d�r.[121] Klimatf�r�ndringarna har gjort Svalbard viktigare f�r forskare, b�de f�r att omr�det blivit mer tillg�ngligt och f�r att isen har sm�lt snabbare p� Svalbard �n p� andra st�llen i Arktis. Forskningslaboratorierna p� Svalbard kan anv�nda data f�r att f�rb�ttra de klimatmodeller som anv�nds f�r att projicera klimatutvecklingen.[121]

Fröbanken på Svalbard etablerades 2008 på initiativ av den norska staten, som äger och står för driften av den. Syftet med fröbanken är att säkerställa en växts överlevnad om originalsamlingen råkar gå förlorad, vilket också är det enda tillfället då man får tillgång till reserven. Klimatet och geologin på Svalbard är fördelaktigt för en fröbank; det kyliga klimatet skapar permafrost och sandstenen ger ett stabilt underlag för byggnation och ger ifrån sig endast små mängder radioaktiv strålning.[49]

Referenser

[redigera | redigera wikitext]

Noter

[redigera | redigera wikitext]
  1. ^ [a b c d] ”Svensk kolbrytning på Svalbard”. Tekniska museet. https://www.tekniskamuseet.se/lar-dig-mer/svensk-kolbrytning-pa-svalbard/. Läst 26 oktober 2023. 
  2. ^ [a b c d e] ”Svalbard” (på engelska). The World Factbook (Central Intelligence Agency). 2024-03-13. https://www.cia.gov/the-world-factbook/countries/svalbard/. Läst 19 mars 2024. 
  3. ^ [a b] Barr, Susan (2023-02-03). ”Sysselmesteren på Svalbard” (på norska). Store norske leksikon. https://snl.no/Sysselmesteren_p%C3%A5_Svalbard. Läst 26 oktober 2023. 
  4. ^ ”Lov om Svalbard [Svalbardloven - Lovdata”]. lovdata.no. https://lovdata.no/dokument/NL/lov/1925-07-17-11. Läst 26 oktober 2023. 
  5. ^ ”Willem Barents - Uppslagsverk - NE.se”. www.ne.se. https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/willem-barents. Läst 19 mars 2024. 
  6. ^ [a b c d e f g] Thuesen, Nils Petter; Barr, Susan (2024-03-15). ”Svalbard” (på norska). Store norske leksikon. https://snl.no/Svalbard. Läst 20 mars 2024. 
  7. ^ [a b] ”Spetsbergtraktaten - Uppslagsverk - NE.se”. www.ne.se. https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/spetsbergtraktaten. Läst 19 mars 2024. 
  8. ^ Berg, Roald (2023). Adrian Howkins, Peder Roberts. red. The Genesis of the Spitsbergen/Svalbard Treaty, 1871–1920. Cambridge University Press. sid. 354–377. ISBN 978-1-108-42993-1. https://www.cambridge.org/core/books/cambridge-history-of-the-polar-regions/genesis-of-the-spitsbergensvalbard-treaty-18711920/6D6C5C9439E7E890F2B982EB43827179. Läst 26 oktober 2023 
  9. ^ Fridh Kleberg, Carl (6 februari 2023). ”Ukrainakriget ekar högt på arktiska Svalbard”. SVT Nyheter. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/ukrainakriget-ekar-hogt-pa-arktiska-svalbard. Läst 26 oktober 2023. 
  10. ^ [a b c] Umbreit, Andreas (2005) (på engelska). Spitsbergen: Svalbard, Franz Josef, Jan Mayen, 3rd: The Bradt Travel Guide. Bradt Travel Guides. ISBN 978-1-84162-092-3. https://books.google.com/books?id=TExU1p6Cy20C&newbks=0&printsec=frontcover&pg=PR8&dq=susan+barr+svalbard&hl=sv. Läst 19 mars 2024 
  11. ^ [a b] From Amund Trellevik. ”Spitsbergen or Svalbard? The Answer Includes both Politics and History” (på engelska). www.highnorthnews.com. https://www.highnorthnews.com/en/spitsbergen-or-svalbard-answer-includes-both-politics-and-history. Läst 27 oktober 2023. 
  12. ^ ”Svalbard and Jan Mayen Territories”. web.archive.org. 8 januari 2004. Arkiverad från originalet den 4 mars 2012. https://web.archive.org/web/20120304141138/http://www.statoids.com/usj.html. Läst 4 april 2024. 
  13. ^ ”IANA — .sj — Domain Delegation Data”. web.archive.org. 17 januari 2009. Arkiverad från originalet den 17 januari 2009. https://web.archive.org/web/20090117082925/http://iana.org/domains/root/db/sj.html. Läst 4 april 2024. 
  14. ^ Bjerck, Hein (1999). ”Stone Age settlement on Svalbard? A re-evaluation of previous finds and the results of a recent field survey”. Polar Record. https://www.researchgate.net/publication/231940767_Stone_Age_settlement_on_Svalbard_A_re-evaluation_of_previous_finds_and_the_results_of_a_recent_field_survey. 
  15. ^ [a b c] ”Svalbard - Uppslagsverk - NE.se”. www.ne.se. https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/svalbard. Läst 20 mars 2024. 
  16. ^ [a b] ”Svalbard | Islands, Map, Geography, History, & Facts | Britannica” (på engelska). www.britannica.com. 12 februari 2024. https://www.britannica.com/place/Svalbard. Läst 19 mars 2024. 
  17. ^ Hacquebord, Louwrens (1995). ”In Search of Het Behouden Huys: A Survey of the Remains of the House of Willem Barentsz on Novaya Zemlya”. Arctic 48 (3): sid. 248–256. ISSN 0004-0843. https://www.jstor.org/stable/40511659. Läst 6 april 2024. 
  18. ^ [a b c d e f] Kim Martins. ”A History of Svalbard” (på engelska). World History Encyclopedia. https://www.worldhistory.org/article/1922/a-history-of-svalbard/. Läst 20 mars 2024. 
  19. ^ [https://www.esping.net/svalbard/contents/farder%20till%20svalbard%20och%20nordpolen.htm ”F�rder till Svalbard och Nordpolen”]. www.esping.net. https://www.esping.net/svalbard/contents/farder%20till%20svalbard%20och%20nordpolen.htm. Läst 6 april 2024. 
  20. ^ [a b] Barr, Susan (2023-01-24). ”Smeerenburg” (på norska). Store norske leksikon. https://snl.no/Smeerenburg. Läst 20 mars 2024. 
  21. ^ ”Denne kan ha tilhørt en russisk fangstmann på Bjørnøya | forskning.no”. web.archive.org. 27 maj 2018. Arkiverad från originalet den 27 maj 2018. https://web.archive.org/web/20180527201551/https://forskning.no/blogg/arkeologer-i-felt/denne-kan-ha-tilhort-en-russisk-fangstmann-pa-bjornoya. Läst 20 mars 2024. 
  22. ^ ”Svalbard stories, Svalbard Snowmobile Tour | Arctic Travel Company Grumant” (på engelska). GoArctica.COM. https://www.goarctica.com/svalbard-stories. Läst 20 mars 2024. 
  23. ^ Ian Gjertz, Magnus Andersen och Øystein Wiig: Norsk isbjørnfangst på Universitetets i Tromsø webbplats
  24. ^ Barr, Susan (2023-10-16). ”Kong Karls Land” (på norska). Store norske leksikon. https://snl.no/Kong_Karls_Land. Läst 20 mars 2024. 
  25. ^ ”Elling Carlsen” (på norska). Store norske leksikon. 2023-08-22. https://snl.no/Elling_Carlsen. Läst 4 april 2024. 
  26. ^ ”Vår position är ej synnerligen god – om Andrées polarexpedition”. Världens vetande väntar. 7 november 2013. https://varldensvetandevantar.se/2013/11/07/var-position-ar-ej-synnerligen-god-om-andrees-polarexpedition/. Läst 27 mars 2024. 
  27. ^ ”Andrée-expeditionen - Uppslagsverk - NE.se”. www.ne.se. https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/andree-expeditionen. Läst 27 mars 2024. 
  28. ^ ”The End of The Voyage - Aug. 6, 1930”. web.archive.org. 21 augusti 2020. Arkiverad från originalet den 21 augusti 2020. https://web.archive.org/web/20200821044039/http://ku-prism.org/polarscientist/andreemystery/aug61930PRISM.html. Läst 27 mars 2024. 
  29. ^ [a b c] Rui, Ingolf Jarle; Bryhn, Rolf (2024-03-03). ”Store Norske Spitsbergen Kulkompani AS” (på norska). Store norske leksikon. https://snl.no/Store_Norske_Spitsbergen_Kulkompani_AS. Läst 21 mars 2024. 
  30. ^ ”Sveagruvan på Spetsbergen”. digitaltmuseum.se. https://digitaltmuseum.se/021188542924/sveagruvan-pa-spetsbergen. Läst 22 mars 2024. 
  31. ^ ”Barentsburg and Pyramiden” (på brittisk engelska). Visit Svalbard. https://en.visitsvalbard.com/inspiration/various/barentsburg-and-pyramiden. Läst 21 mars 2024. 
  32. ^ [a b c d] Ulfstein, Geir; Holtsmark, Sven G. (2023-01-24). ”Svalbardtraktaten” (på norska). Store norske leksikon. https://snl.no/Svalbardtraktaten. Läst 21 mars 2024. 
  33. ^ [a b] Dean, Ryan; Lackenbauer, P. Whitney (2017-12-13). ”Conceiving and Executing Operation Gauntlet: The Canadian-Led Raid on Spitzbergen, 1941”. Canadian Military History 26 (2). ISSN 1195-8472. https://scholars.wlu.ca/cmh/vol26/iss2/16. Läst 21 mars 2024. 
  34. ^ [a b c] ”Zitronella | Operations & Codenames of WWII”. codenames.info. https://codenames.info/operation/zitronella/#google_vignette. Läst 22 mars 2024. 
  35. ^ ”Signehamna - The Cruise Handbook for Svalbard”. cruise-handbook.npolar.no. https://cruise-handbook.npolar.no/en/kongsfjorden/signehamna.html. Läst 22 mars 2024. 
  36. ^ [a b c] Barr, Susan (2023-01-26). ”Svalbards historie” (på norska). Store norske leksikon. https://snl.no/Svalbards_historie. Läst 21 mars 2024. 
  37. ^ ”Operation Haudegen - TracesOfWar.com” (på engelska). www.tracesofwar.com. https://www.tracesofwar.com/articles/4740/Operation-Haudegen.htm. Läst 21 mars 2024. 
  38. ^ [a b] Jensen, Øystein (2020-12-09). ”The Svalbard Treaty and Norwegian Sovereignty” (på engelska). Arctic Review on Law and Politics 11: sid. 82–107. doi:10.23865/arctic.v11.2348. ISSN 2387-4562. https://arcticreview.no/index.php/arctic/article/view/2348. Läst 23 mars 2024. 
  39. ^ NATO. ”Norway and NATO - 1949” (på engelska). NATO. http://www.nato.int/cps/en/natohq/declassified_162353.htm. Läst 22 mars 2024. 
  40. ^ [a b] Østhagen, Andreas; Svendsen, Otto; Bergmann, Max (2023-09-14) (på engelska). Arctic Geopolitics: The Svalbard Archipelago. https://www.csis.org/analysis/arctic-geopolitics-svalbard-archipelago. Läst 22 mars 2024. 
  41. ^ [a b c d] per Concordiam (8 september 2021). ”Svalbard: NATO’s Arctic ‘Achilles’ Heel’ - per Concordiam” (på amerikansk engelska). https://perconcordiam.com/svalbard-natos-arctic-achilles-heel/. Läst 22 mars 2024. 
  42. ^ [a b] ”Kings Bay-saken” (på norska). Store norske leksikon. 2023-08-23. https://snl.no/Kings_Bay-saken. Läst 22 mars 2024. 
  43. ^ [a b] Kjølås, Harald (2024-02-12). ”Einar Gerhardsen” (på norska). Store norske leksikon. https://snl.no/Einar_Gerhardsen. Läst 22 mars 2024. 
  44. ^ ”Managing signals at the top of the world” (på engelska). www.esa.int. https://www.esa.int/Enabling_Support/Preparing_for_the_Future/Space_for_Earth/Arctic/Managing_signals_at_the_top_of_the_world. Läst 22 mars 2024. 
  45. ^ ”The Svalbard fibre optic cable connection” (på amerikansk engelska). Space Norway. https://spacenorway.no/en/what-we-do/operational-infrastructure/the-svalbard-fibre-optic-cable-connection/. Läst 22 mars 2024. 
  46. ^ Harald Brombach (28 mars 2014). ”I Longyearbyen har alle fibernett” (på engelska). www.digi.no. https://www.digi.no/artikler/i-longyearbyen-har-alle-fibernett/289553. Läst 22 mars 2024. 
  47. ^ [a b c] Justis-og politidepartementet (17 april 2009). ”St.meld. nr. 22 (2008-2009)” (på nb-NO). Regjeringen.no. https://www.regjeringen.no/no/dokumenter/stmeld-nr-22-2008-2009-/id554877/. Läst 22 mars 2024. 
  48. ^ [a b c] Barr, Susan (2023-08-23). ”Pyramiden” (på norska). Store norske leksikon. https://snl.no/Pyramiden. Läst 22 mars 2024. 
  49. ^ [a b] ”Svalbard Global Seed Vault - Uppslagsverk - NE.se”. www.ne.se. https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/svalbard-global-seed-vault. Läst 22 mars 2024. 
  50. ^ ”Hver er stærsti jökull í Evrópu? Samnemandi minn og faðir hans, sem er sagnfræðingur og fróður mjög, halda því fram að það sé jökull í Rússlandi.” (på isländska). Vísindavefurinn. http://www.visindavefur.is/svar.php?id=71520. Läst 24 mars 2024. 
  51. ^ ”Ny-Ålesund” (på brittisk engelska). Visit Svalbard. https://en.visitsvalbard.com/visitor-information/destinations/ny-alesund. Läst 23 mars 2024. 
  52. ^ ”The Polar Night in Svalbard” (på brittisk engelska). Visit Svalbard. https://en.visitsvalbard.com/inspiration/various/the-polar-night-in-svalbard. Läst 23 mars 2024. 
  53. ^ ”The midnight sun in Svalbard” (på brittisk engelska). Visit Svalbard. https://en.visitsvalbard.com/inspiration/various/the-midnight-sun-in-svalbard. Läst 23 mars 2024. 
  54. ^ ”Weather conditions on Svalbard”. Universitetssenteret på Svalbard. https://www.unis.no/wp-content/uploads/2014/08/safety_weather.pdf. Läst 23 mars 2024. 
  55. ^ Orvin, Anders K. (1944-01). ”Litt om kilder på svalbard” (på engelska). Norsk Geografisk Tidsskrift - Norwegian Journal of Geography 10 (1): sid. 16–38. doi:10.1080/00291954408621804. ISSN 0029-1951. http://www.tandfonline.com/doi/abs/10.1080/00291954408621804. Läst 23 mars 2024. 
  56. ^ ”Protected areas in Svalbard – securing internationally valuable cultural and natural heritage”. Sysselmannen på Svalbard. 2010. Arkiverad från originalet den 27 september 2011. https://web.archive.org/web/20110927000359/http://www.dirnat.no/attachment.ap?id=1043. Läst 6 april 2024. 
  57. ^ [a b] UNESCO World Heritage Centre. ”Svalbard Archipelago” (på engelska). UNESCO World Heritage Centre. https://whc.unesco.org/en/tentativelists/5161/. Läst 31 mars 2024. 
  58. ^ ”Svalbardmiljøloven - en nyskapende miljølov”. web.archive.org. 9 oktober 2007. Arkiverad från originalet den 9 oktober 2007. https://web.archive.org/web/20071009090344/http://www.okokrim.no/aktuelt_arkiv/miljokrim/magasinet/2002-2-3/page6.html. Läst 1 april 2024. 
  59. ^ ”Home”. svalbardflora.no. http://svalbardflora.no/#:~:text=Vascular%20plants%20in%20Svalbard%20This%20web%20site%20is,the%20species%20has%20migrated%20to%20Svalbard%20rather%20recently.. Läst 8 april 2024. 
  60. ^ [a b c] ”Svalbard's vegetation - The Cruise Handbook for Svalbard”. cruise-handbook.npolar.no. https://cruise-handbook.npolar.no/en/svalbard/vegetation.html. Läst 24 mars 2024. 
  61. ^ [a b] ”Flora”. web.archive.org. 6 juli 2019. Arkiverad från originalet den 6 juli 2019. https://web.archive.org/web/20190706170459/https://www.sysselmannen.no/en/Toppmeny/About-Svalbard/Flora/. Läst 24 mars 2024. 
  62. ^ [a b] ”Vegetation in Svalbard” (på amerikansk engelska). www.npolar.no. https://www.npolar.no/en/themes/vegetation-svalbard/. Läst 24 mars 2024. 
  63. ^ ”Plants of Spitsbergen”. Aqua Firma. https://www.aqua-firma.com/files/Arctic-Information/Plants-of-Arctic-Spitsbergen-Svalbard.pdf. Läst 24 mars 2024. 
  64. ^ ”Isfjorden's vegetation - The Cruise Handbook for Svalbard”. cruise-handbook.npolar.no. https://cruise-handbook.npolar.no/en/isfjorden/vegetation.html. Läst 24 mars 2024. 
  65. ^ ”Climate change brings cloudberry to Svalbard” (på engelska). The Independent Barents Observer. https://thebarentsobserver.com/en/arctic/2023/10/climate-change-brings-cloudberry-svalbard. Läst 24 mars 2024. 
  66. ^ [a b c d] ”Fauna in Svalbard” (på amerikansk engelska). www.npolar.no. https://www.npolar.no/en/themes/fauna-svalbard/. Läst 24 mars 2024. 
  67. ^ [a b] ”Isbjørn” (på nb-NO). www.npolar.no. 12 oktober 2020. https://www.npolar.no/arter/isbjorn/. Läst 24 mars 2024. 
  68. ^ ”On thin ice, more polar bears move from Svalbard to Franz Josef Land” (på engelska). The Independent Barents Observer. https://thebarentsobserver.com/en/arctic/2023/02/thin-ice-more-polar-bears-moves-svalbard-franz-josef-land. Läst 1 april 2024. 
  69. ^ ”Polar bears in Svalbard” (på brittisk engelska). Visit Svalbard. https://en.visitsvalbard.com/visitor-information/polar-bears. Läst 24 mars 2024. 
  70. ^ ”Safety guidelines in Svalbard” (på brittisk engelska). Svalbard Adventures. https://svalbardadventures.com/en/practical-information/safety-in-svalbard/. Läst 24 mars 2024. 
  71. ^ ”Firearms” (på engelska). Governor of Svalbard. https://www.sysselmesteren.no/en/weapon/. Läst 27 mars 2024. 
  72. ^ ”Isbjörn dödade man i tält på Svalbard”. www.aftonbladet.se. 28 augusti 2020. https://www.aftonbladet.se/a/kJ411L. Läst 26 mars 2024. 
  73. ^ ”Svalbardsren”. Animalia. https://animalia.bio/sv/svalbard-reindeer?endemic=75. Läst 25 mars 2024. 
  74. ^ ”SVALBARDBIRDS.COM” (på engelska). SVALBARDBIRDS.COM. http://www.svalbardbirds.com/. Läst 24 mars 2024. 
  75. ^ ”Birds of Spitsbergen” (på engelska). oceanwide-expeditions.com. https://oceanwide-expeditions.com/to-do/experiences/birds-of-spitsbergen. Läst 24 mars 2024. 
  76. ^ ”Birds of Svalbard – A Full and Comprehensive Expert's Guide”. www.secretatlas.com. https://www.secretatlas.com/explorers-club/svalbard/birds-of-svalbard/. Läst 24 mars 2024. 
  77. ^ ”Svalbard rock ptarmigan” (på amerikansk engelska). www.npolar.no. https://www.npolar.no/en/species/svalbard-rock-ptarmigan/. Läst 24 mars 2024. 
  78. ^ ”Hecla Hoek-bergartene” (på norska). Store norske leksikon. 2023-08-23. https://snl.no/Hecla_Hoek-bergartene. Läst 23 mars 2024. 
  79. ^ ”Major mag. 6.5 Earthquake - north of Svalbard (Greenland) on Friday, Mar 6, 2009, at 10:50 am (GMT +0)”. VolcanoDiscovery. https://www.volcanodiscovery.com/earthquakes/quake-info/3165729/mag6quake-Mar-6-2009-north-of-Svalbard-Greenland.html. Läst 14 april 2024. 
  80. ^ ”KYSTVAKTEN – NORWEGIAN COAST GUARD”. Research Gate. https://www.researchgate.net/publication/339623935_KYSTVAKTEN_-_NORWEGIAN_COAST_GUARD. Läst 25 mars 2024. 
  81. ^ From Arne O. Holm. ”Spies in the Arctic and Why We Need Them” (på engelska). www.highnorthnews.com. https://www.highnorthnews.com/en/spies-arctic-and-why-we-need-them. Läst 25 mars 2024. 
  82. ^ ”Russia considers establishing space tracking station at Svalbard” (på engelska). The Independent Barents Observer. https://thebarentsobserver.com/en/security/2022/02/russia-considers-build-space-tracking-station-svalbard. Läst 25 mars 2024. 
  83. ^ ”In- och utresebestämmelser”. Sweden Abroad. https://www.swedenabroad.se/sv/om-utlandet-f%C3%B6r-svenska-medborgare/norge/reseinformation/ambassadens-reseinformation/in--och-utresebest%C3%A4mmelser/. Läst 25 mars 2024. 
  84. ^ ”Om Sysselmesteren” (på norskt bokmål). Sysselmesteren på Svalbard. https://www.sysselmesteren.no/nb/om-sysselmesteren/. Läst 25 mars 2024. 
  85. ^ ”The current Governor” (på engelska). Governor of Svalbard. https://www.sysselmesteren.no/en/the-governor-of-svalbard/the-current-governor/. Läst 27 mars 2024. 
  86. ^ [a b] ”Velkommen til Longyearbyen - Longyearbyen lokalstyre” (på norska). www.lokalstyre.no. https://www.lokalstyre.no/ny-i-longyearbyen.478950.no.html. Läst 25 mars 2024. 
  87. ^ ”Svalbard Treaty - Governor of Svalbard”. web.archive.org. 23 juli 2011. Arkiverad från originalet den 6 maj 2012. https://web.archive.org/web/20120506084337/http://www.sysselmannen.no/hovedEnkel.aspx?m=45301. Läst 25 mars 2024. 
  88. ^ ”Entry and residence”. web.archive.org. 24 september 2015. Arkiverad från originalet den 24 september 2015. https://web.archive.org/web/20150924112740/http://www.sysselmannen.no/en/Visitors/Entry-and-residence/. Läst 25 mars 2024. 
  89. ^ ”Flytta eller resa till Svalbard | Nordiskt samarbete”. www.norden.org. https://www.norden.org/sv/info-norden/flytta-eller-resa-till-svalbard. Läst 25 mars 2024. 
  90. ^ ”Immigrants warmly welcomed” (på engelska). Al Jazeera. https://www.aljazeera.com/news/2006/7/4/immigrants-warmly-welcomed. Läst 25 mars 2024. 
  91. ^ [a b] ”Nasjonalbiblioteket”. Nasjonalbiblioteket. nb.no. https://www.nb.no/items/44bc97e845c6ec28c16e627cf6b26a3a?page=5. Läst 26 mars 2024. 
  92. ^ ”The people of Svalbard - Features – N by Norwegian”. web.archive.org. 29 oktober 2017. Arkiverad från originalet den 29 oktober 2017. https://web.archive.org/web/20171029121608/https://www.norwegian.com/magazine/features/2014/05/the-people-of-svalbard/13. Läst 26 mars 2024. 
  93. ^ ”Fakta om Longyearbyen - Longyearbyen lokalstyre” (på norska). www.lokalstyre.no. https://www.lokalstyre.no/fakta-om-longyearbyen.573614.no.html. Läst 26 mars 2024. 
  94. ^ [a b c d e f] Barr, Susan (2024-02-05). ”Barentsburg” (på norska). Store norske leksikon. https://snl.no/Barentsburg. Läst 22 mars 2024. 
  95. ^ [a b] Rolf Stange (12 oktober 2017). ”Norwegian Coal mining in Sveagruva (Salbard) is history” (på amerikansk engelska). Spitzbergen | Svalbard. https://www.spitsbergen-svalbard.com/2017/10/12/coal-mining-in-sveagruva-is-history.html. Läst 26 mars 2024. 
  96. ^ ”Svalbard: Archipelagos, Settlements and Stations - Population Statistics, Maps, Charts, Weather and Web Information”. www.citypopulation.de. https://www.citypopulation.de/en/norway/cities/svalbard/?cityid=21567. Läst 26 mars 2024. 
  97. ^ ”Statistics Port of Longyearbyen 2006-2017”. Port of Longyearbyen. https://portlongyear.no/wp-content/uploads/2017/02/Statistics_2006-2017.pdf. Läst 26 mars 2024. 
  98. ^ ”Blir redaktør i verdens nordligste avis” (på nb-NO). www.journalisten.no. 23 augusti 2013. https://www.journalisten.no/birger-amundsen-eirik-palm-svalbardposten/blir-redaktor-i-verdens-nordligste-avis/139364. Läst 26 mars 2024. 
  99. ^ [a b c] ”Barentsburg” (på brittisk engelska). Visit Svalbard. https://en.visitsvalbard.com/visitor-information/destinations/barentsburg. Läst 26 mars 2024. 
  100. ^ ”Norges nordligaste punkt – här pratar alla ryska”. www.aftonbladet.se. 27 september 2016. https://www.aftonbladet.se/a/xR7olG. Läst 26 mars 2024. 
  101. ^ Bryant, Miranda (10 oktober 2023). ”Barentsburg: the Norwegian town feeling the chill of the Ukraine war” (på brittisk engelska). The Guardian. ISSN 0261-3077. https://www.theguardian.com/world/2023/oct/10/barentsburg-the-norwegian-town-feeling-the-chill-of-the-ukraine-war. Läst 26 mars 2024. 
  102. ^ Peder Qvale (1 november 2014). ”Bli med til verdens nordligste bosetning. Her bor det 35 mennesker” (på engelska). www.tu.no. https://www.tu.no/artikler/industri-bli-med-til-verdens-nordligste-bosetning-her-bor-det-35-mennesker/230723. Läst 26 mars 2024. 
  103. ^ [a b c] Barr, Susan (2023-08-23). ”Ny-Ålesund” (på norska). Store norske leksikon. https://snl.no/Ny-%C3%85lesund. Läst 26 mars 2024. 
  104. ^ ”Ny-Ålesund: coal mining to science on 79 north - Spitsbergen I Svalbard” (på amerikansk engelska). Spitzbergen | Svalbard. https://www.spitsbergen-svalbard.com/photos-panoramas-videos-and-webcams/spitsbergen-panoramas/ny-aalesund.html. Läst 26 mars 2024. 
  105. ^ ”History And Cultural Heritage » Kings Bay AS” (på brittisk engelska). https://kingsbay.no/history/. Läst 28 mars 2024. 
  106. ^ ”Coal mining in Svalbard” (på engelska). PolarQuest. 14 juni 2022. https://www.polar-quest.com/blog/svalbard-mixed/coal-mining-in-svalbard. Läst 28 mars 2024. 
  107. ^ [a b c d] Winther, Jan-Gunnar; Barr, Susan (2023-10-09). ”Næringsliv på Svalbard” (på norska). Store norske leksikon. https://snl.no/N%C3%A6ringsliv_p%C3%A5_Svalbard. Läst 28 mars 2024. 
  108. ^ ”This is Svalbard: What the figures say”. Statistisk sentralbyrå. 2012. https://www.ssb.no/en/svalbard/artikler-og-publikasjoner/_attachment/91885?_ts=13c71434ac8. Läst 28 mars 2024. 
  109. ^ ”Norway prolongs coal mining at Svalbard until 2025” (på engelska). The Independent Barents Observer. https://thebarentsobserver.com/en/arctic-mining/2022/09/norway-prolongs-coal-mining-svalbard-until-2025. Läst 28 mars 2024. 
  110. ^ Justis-og beredskapsdepartementet (11 maj 2016). ”Meld. St. 32 (2015–2016)” (på nb-NO). Regjeringen.no. https://www.regjeringen.no/no/dokumenter/meld.-st.-32-20152016/id2499962/. Läst 28 mars 2024. 
  111. ^ Heiner Kubny. ”The end of Norwegian coal mining on Svalbard” (på amerikansk engelska). Polarjournal. https://polarjournal.ch/en/2021/10/01/the-end-of-norwegian-coal-mining-on-svalbard/. Läst 28 mars 2024. 
  112. ^ [a b] ”GCSE Geography | Opportunities in Svalbard (Cold Environments 3)” (på engelska). www.tutor2u.net. https://www.tutor2u.net/geography/reference/opportunities-in-svalbard-aqa-gcse-geography-cold-environments-3. Läst 29 mars 2024. 
  113. ^ ”Pilotage service and compulsory pilotage in Svalbard” (på engelska). Kystverket - tar ansvar for sjøveien. https://www.kystverket.no/en/pilotage-service-and-pilotage-exemption-certificate/pilotage/pilotage-service-and-compulsory-pilotage-in-svalbard/. Läst 29 mars 2024. 
  114. ^ ”SESMAD”. sesmad.dartmouth.edu. https://sesmad.dartmouth.edu/components/156. Läst 29 mars 2024. 
  115. ^ ”Statistikk fra Visit Svalbard AS”. Visit Svalbard. 2018. https://en.visitsvalbard.com/dbimgs/StatistikkfraVisitSvalbardASper2018forweb.pdf. Läst 29 mars 2024. 
  116. ^ ”Flyg till Longyearbyen-Svalbard från Oslo-Gardermoen”. Norwegian Air Shuttle. https://www.norwegian.com/se/lagpriskalender/OsloGardermoen-LongyearbyenSvalbard. Läst 29 mars 2024. 
  117. ^ ”FLYG OSLO LONGYEARBYEN/SVALBARD”. Scandinavian Airlines. https://www.sas.se/flygresor/oslo/longyearbyen/. Läst 29 mars 2024. 
  118. ^ Mark Sabbatini (31 januari 2016). ”Glowing tourism: Overnight visits increase 60 percent since 2009, including 11 percent in ’15, led by foreigners up most”. Icepeople. https://icepeople.net/2016/01/31/glowing-tourism-overnight-visits-increase-60-percent-since-2009-including-11-percent-in-15-led-by-foreigners-up-most/. Läst 29 mars 2024. 
  119. ^ Barr, Susan (2023-08-29). ”Norges Svalbard- og Ishavs-undersøkelser” (på norska). Store norske leksikon. https://snl.no/Norges_Svalbard-_og_Ishavs-unders%C3%B8kelser. Läst 30 mars 2024. 
  120. ^ Ministry of Justice and the Police (29 oktober 1999). ”8 Research and higher education” (på brittisk engelska). Government.no. https://www.regjeringen.no/en/find-document/dep/JD/reports-to-the-storting/19992000/report-no-9-to-the-storting-/8/id456921/. Läst 30 mars 2024. 
  121. ^ [a b] Winther, Jan-Gunnar; Barr, Susan (2023-01-26). ”Forskning på Svalbard” (på norska). Store norske leksikon. https://snl.no/Forskning_p%C3%A5_Svalbard. Läst 30 mars 2024. 

Vidare läsning

[redigera | redigera wikitext]
  • Arlov, Thor B. (1996) (på norska). Svalbards historie, 1596-1996. Oslo: Aschehoug. Libris 7172850. ISBN 82-03-22171-8 
  • Arlov Thor, red (1994) (på norska). Store Norske 75 år: Jubileumsskrift : Store Norske Spitsbergen Kulkompani A/S. Longyearbyen: Store Norske Spitsbergen Kulkompani A/S. Libris 7782583. ISBN 82-992462-0-2 
  • Avango, Dag (2003). ”Aktanter i ingenmanslandet: den svenska gipsbrytningen på Svalbard”. Industrins avtryck : perspektiv på ett forskningsfält (2003) S . [173]-206 : ill..  Libris 9372480
  • Avango, Dag (2005). Sveagruvan: svensk gruvhantering mellan industri, diplomati och geovetenskap 1910-1934. Trita-HOT, 0348-4696 ; 2048Stockholm papers in history and philosophy of technology, 0349-2842Jernkontorets bergshistoriska skriftserie, 0347-4283 ; 44. Stockholm: Jernkontoret. Libris 9889011. ISBN 91-974131-7-8 (inb.) 
  • Avango, Dag (2004). ”Vägen till Braganzavågen: artefakter och geovetenskap som resurser för svensk kolbrytning på Svalbard”. Artefakter : industrin, vetenskapen och de tekniska nätverken (2004): sid. 27-60 : ill..  Libris 9657524
  • Barcott, Bruce, foto: Paul Nicklen (2009). ”Ett paradis av is”. National geographic (nr. 4): sid. 19-35. 
  • Hoel, Adolf (1966-1967) (på norska). Svalbard: Svalbards historie 1596-1965. Bd 1-3. Oslo. Libris 101382 
  • Østreng, Willy (1974) (på norska). Økonomi og politisk suverenitet: intressespillet om Svalbards politiske status. New territories in international politics, 99-0134479-4 ; 2. Oslo: Univ.-forl. Libris 7167711. ISBN 82-00-08998-3 

Externa länkar

[redigera | redigera wikitext]

Norska myndigheters webbplatser

[redigera | redigera wikitext]

Andra webbplatser

[redigera | redigera wikitext]
v • r
Svalbard
AllmäntPrins Karls Vorland
Orter och
bosättningar
Öar och halvöar
Fjordar, älvar
och berg
Nationalparker
Landmärken och
byggnader
Företag
Kultur, utbildning
och forskning
Transporter och
kommunikationer
v • r
Norge
Styrelse
Statsskick
Försvar
Politik
Rättsväsen
Administration
Norges riksvapen
Kultur
Uttryck
Symbolik
Samhälle
Demografi
Massmedia
Ekonomi
Geografi
Territorium
Historik
Förhistoria
Historisk tid
Portal Kategori Kategori
v • r
Europa
Självständiga stater
Särskilda områden
Auktoritetsdata
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Svalbard&oldid=56084662#Historik”