Arm

F�r andra betydelser, se Arm (olika betydelser).

�vre extremitetens anatomi
Axel
Skulderg�rdel (cingulum extremitatis superioris) Akromioklavikularleden Skulderblad (scapula) Nyckelben (clavicula)
Axelled (art. humeri)
Cavitas glenoidalis Caput humeri
�verarm (brachium)
�verarmsben (humerus)
Armb�gsled (art. cubiti)
Armvecksgrop (fossa cubitalis)
Underarm (antebrachium)
Armb�gsben (ulna) Str�lben (radius)
Handled (art. radiocarpea)
art. intercarpea art. mediocarpea art. carpometacarpea
Hand (manus)
Handlov (carpus) Mellanhand (metacarpus) Fingrar (digiti manus) Tumme (pollex) Pekfinger (index) L�ngfinger (digitus medius) Ringfinger (digitus anularis) Lillfinger (digitus minimus)

En arm, eller "�vre extremitet" (latin: membrum superius), �r en parig fr�mre extremitet hos m�nniskan, det vill s�ga de tv� l�nga och smala delar som sticker ut fr�n axlarna. Armarna �r ledade och anv�nds till att h�lla i och b�ra saker. De b�rs upp av appendikularskelettet. Armarna kallas v�nsterarm och h�gerarm, fr�n egna perspektivet.

Armen indelas i �verarm (brachium) och underarm (antebrachium). �verarmens ben heter humerus. Underarmen best�r av tv� ben, radius och ulna. I armen ing�r ett flertal leder som g�r det m�jligt att anv�nda armen som ett funktionellt redskap.

R�relseapparaten

Skelett

Huvudartikel: �vre extremitetens skelett

Armens stora r�ckvidd och flexibilitet beror till stor del p� att skulderbladet ist�llet f�r att vara ledat mot br�stkorgen (thorax) h�lls p� plats av sexton muskler (se skulderbladets muskler) som kan h�ja, s�nka, rotera, och f�rskjuta skulderbladet vilket medger ett r�relseomf�ng p� n�stan 180�. Till detta kommer handens stora r�relsefrihet som �r beroende av underarmens supinatormuskler och vridleder i kombination med tummens placering p� handen som medger opposition mot de fyra ulnara fingrarna.

Ben

Armens ben �r upptill (proximalt) grova och omgivna av kraftiga muskler. Nedtill (distalt) �r de sm� och f�rsedda med m�nga muskler som medger omfattande finmotorik i handen.

Anatomiskt kan en arm indelas i skulderg�rdel (cingulum membri superioris) som best�r av nyckelben (clavicula) och skulderblad (scapula). Skulderg�rdeln kan roteras kring sternoklavikularleden samtidigt som skulderbladet kan roteras kring akromioklavikularleden vilket g�r axeln mycket flexibel. Priset f�r denna flexibilitet �r bristande stabilitet, n�got som kompenseras av de m�nga muskler som omger skulderg�rdeln.

�verarmens (brachium) ben, �verarmsbenet (humerus), har mycket stor r�relsefrihet genom den "fria" placering som caput humeri har i cavitas glenoidalis. Tillsammans med skulderg�rdelns flexibilitet och �verarmens kraftiga muskler g�r detta att �verarmen endast hindras i r�relser riktade mot ryggen.

Underarmen (antebrachium) best�r av armb�gsbenet (ulna) och str�lbenet (radius). Genom tv� vridleder kan dessa tv� ben korsl�ggas vilket ger handen mycket stor r�relsefrihet.

Handen (manus) kan uppdelas i handlov (carpus), mellanhand (metacarpus) och fingrar (digiti). Handen best�r av totalt 27 sm� ben som tillsammans g�r handen till ett f�r m�nniskan unikt flexibelt, finmotoriskt �ndorgan.

Armfraktur

Armfrakturer - eller som de ocks� ben�mns - frakturer i �vre extremiteten, omfattar frakturer p� �verarmsbenet (humerus) och de tv� underarmsbenen str�lbenet (radius) och armb�gsbenet (ulna). F�r personer som �r 50 �r eller �ldre intr�ffar cirka 12 000 handledsfrakturer hos kvinnor och cirka 2 500 frakturer hos m�n per �r i Sverige. Motsvarande siffror f�r fraktur i axeln �r drygt 6 000 frakturer hos kvinnor och knappt 2 000 frakturer per �r hos m�n. Majoriteten av alla frakturer i armen kan behandlas icke-operativt, men f�r de frakturer som opereras finns ett antal olika behandlingsmetoder att v�lja mellan.

Statens beredning f�r medicinsk och social utv�rdering (SBU) har gjort en systematisk och kritisk granskning av befintlig publicerad forskning f�r att unders�ka nyttan och eventuella risker av olika behandlingsval vid fraktur i armen hos �ldre.

Enligt rapporten visar inte det vetenskapliga underlaget n�gon tydlig f�rdel med att v�lja operativ behandling f�re det billigare icke-operativa behandlingsalternativet f�r �ldre patienter med m�ttligt felst�llda frakturer i armen. F�r b�de kvinnor och m�n med handled- och axelfrakturer ses under perioden 2005 till 2013 ett �kat antal operationer och den vanligaste operationsmetoden var att operera in en metallplatta, s� kallad plattfixation.

Leder

�vre extremitetens leder
Sternoklavikularleden (art. sternoclavicularis) Akromioklavikularleden (art. acromioclavicularis) Axelleden (art. humeri) Armb�gsleden (art. cubiti) Handleden (art. radiocarpea) Knogleder (art. metacarpophalangeae) Interfalangealleder (art. interphalangeae)

Armens enda led med resten av kroppen �r sternoklavikularleden mellan br�stbenet (sternum) och nyckelbenet (clavicula). Leden kan s�gas fungera som en axel f�r skulderg�rdeln som kan roteras omkring 30� kring leden.

I akromioklavikularleden, mellan nyckelbenet och ett av skulderbladets distala utskott, akromion (acromion), kan skulderbladet roteras s� att skulderbladets utskott �ver �verarmsbenet (humerus) vrids upp�t, vilket g�r att armen kan lyftas l�ngt ovanf�r huvudet.

Axelleden, humeroscapularleden (art. glenohumeralis) best�r funktionellt av flera leder mellan br�stbenet (sternum), nyckelbenet (clavicula), skulderbladet (scapula) och �verarmsbenet (humerus). R�relser i axelleden: Adduktion/abduktion, flexion/extension, in�trotation/ut�trotation. �verarmsbenet sitter ganska l�st fast i axeln.

Armb�gsleden (art. cubiti) �r leden mellan �verarmsbenet, str�lbenet (radius) och armb�gsbenet (ulna). D� b�da kollateralligamenten kring leden f�ster p� armb�gsbenet, betyder detta att rotation kan ske mellan �verarmsbenet och str�lbenet. R�relser i armb�gsleden �r s�ledes flexion/extension samt supination/pronation av underarmen.

Vidare finns handlovsleden (art. radiocarpea), i vilken dorsal/palmarflektion samt ulnar/radialdeviation �r m�jlig.

I handen och fingrarna finns ytterligare leder som m�jligg�r finmotoriska fingerr�relser. Knoglederna (metakarpofalangeallederna, MCP-lederna) och fingerlederna (interfalangeallederna, PIP- och DIP-lederna) medger stor flexion men mycket liten extension. Adduktion/abduktion av fingrarna sker i knoglederna. Tummens grundled �r vriden 45� vilket medger tummens opposition mot de ulnara fingrarna.

Muskler

�vre extremitetens muskler
Skulderg�rdelns muskler Axelledens muskler Armb�gsledens muskler Handens muskler

Huvudartikel: �vre extremitetens muskler

Musklerna i den �vre extremiteten kan uppdelas i s�dana som b�jer (flexerar) och s�dana som sträcker (extenderar) lederna. Dessa två muskelgrupper sitter på var sin sida om armen. Flexormusklerna sitter på armens framsida (när man riktar handflatorna framåt) och extensormusklerna på armens baksida. Musklerna omges av en fascia och är åtskilda av benen och bindväv.

Musklerna som flexerar och extenderar handleden och fingerlederna sitter upptill (proximalt) på underarmen. Dessa muskler har långa senor som sträcker sig ut i handen.

I handen finns de muskler som för ihop (adducerar) och isär (abducerar) fingrarna.

Rotatorkuffens fyra muskler, m. teres minor, m. infraspinatus, m. supraspinatus samt m. subscapularis, stabiliserar axelleden.

Nerver och kärl

Innervationsområden på höger arms framsida.	Innervationsområden på höger arms baksida.
Kutana nervernas segmentella fördelning på högerarmen, fram- och baksida.

Huvudartikel: Övre extremitetens nerver och kärl

Nerver

Armens sensoriska och motoriska nerver kommer från spinalnerver i ryggmärgssegment C V–Th I som i axeln flätas ihop till nervflätan plexus brachialis. Därifrån fortsätter de viktigaste nerverna ut i armen: N. musculocutaneus, n. medianus, n. ulnaris, n. axillaris och N. radialis.

Övre extremitetens nerver

• N. dorsalis scapulae
• N. thoracicus longus
• N. subclavius
• N. suprascapularis
• N. pectoralis medialis
• N. pectoralis lateralis
• Nn. subscapulares
• N. thoracodorsalis
• N. cutaneus brachii medialis
• N. cutaneus antebrachii medialis
• N. musculocutaneus
• N. medianus
• N. ulnaris
• N. axillaris
• N. radialis
• Sympatikus

Artärer

A. axillaris med förgreningar.

• A. axillaris
  • A. thoracoacromialis
  • A. thoracica lateralis
  • A. subscapularis
    • A. circumflexa scapulae
    • A. thoracodorsalis
  • A. circumflexa humeri anterior
  • A. circumflexa humeri posterior
• A. brachialis
  • A. profunda brachii
  • Rete articulare cubiti
• A. ulnaris
  • A. interossea communis
  • A. interossea anterior
  • A. interossea posterior
• Arcus palmaris superficialis
  • Aa. digitales palmares communes
  • Aa. digitales palmares propriae
• A. radialis

Bildning och ossifikation

27-30 dagar gammalt foster.

Sjätte fosterveckan.

Bildningen av armen inleds redan i fjärde fosterveckan i form av en lateral knopp mellan ryggradens femte halssegment och första torakalsegment. I åttonde fosterveckan har denna knopp utvecklats till extremitetens tumsida på en i övrigt färdigutvecklad lem.

Ossifikationen av armen inleds under fosterstadiet och avslutas inte förrän i slutet av puberteten. Exempelvis skulderbladet förbenas centralt redan i livmodern men dess mediala delar ossificieras inte förrän vid 18-årsåldern.

Evolution och variation

Människans arm är homolog med de främre extremiteterna (membrum thoracicum) hos andra landlevande ryggradsdjur men skiljer sig analogt från dessa genom sin laterala placering, dess stora representation i hjärnbalken samt genom handens stora rörelsefrihet och tummens opposition.

De flesta av armens delar som återfinns hos människan återfinns också hos andra djurgrupper, men anpassade till frambenens, vingarnas och fenornas respektive funktioner. Den tänkta "ur-armen" som de olika främre extremiteterna utvecklats ur bör ha liknat en fena.

Variationen i extremitetens uppbyggnad är störst längst in, vid upphängningen i axialskelettet, samt längst ut, i antalet ändorgan.

I skuldergördeln återfinns skulderbladet hos de flesta djur, men nyckelbenet endast återfinns hos djur som klättrar och flyger men inte hos fyrbenta djur. Nyckelbenet ersätts hos till exempel fåglar av korpbenet, av vilket i människans skelett bara återstår det lilla korpnäbbsutskottet längst ut på skulderbladet. Korpbenet ger stöd mot bröstbenet i fåglarnas och krokodilernas skelett och finns med denna funktion kvar hos lägre däggdjur, till exempel kloakdjuren. Hos pungdjuren finns korpbenet kvar tidigt i utvecklingsskedet men hos vuxna individer återstår bara utskottet på skulderbladet. Hos människan förbenas korpnäbbsutskottet från egna förbeningskärnor och sammansmälter med skulderbladet först i slutet av puberteten.

Människans hand har fem fingrar, vilket betraktas som en "mall" även för övriga däggdjur. Hos många andra arter har en eller flera fingrar tillbakabildats. Hästens hovar har bara ett "långfinger" medan kons klövar, liksom andra partåiga hovdjurs, dessutom har ett "ringfinger". Sengångaren har två klor på frambenen (och tre på bakbenen).

Den utdöda flygödlan pteranodon tillhörde de arter pterosaurier som tros ha varit anpassade både för glidflykt och att gå på alla fyra ben. Trots att den är mycket avlägset människan var dess "arm" uppbyggd på samma sätt. Ödlan hade en över- och underarm som i vingarnas framkant bildade en bakåtriktad "armbåge". Utanför själva "armen" fanns "handen". Där satt ett jättelångt "lillfinger" med vilket den hud som fungerade som vingar spändes ut. De övriga fingrarna var mycket korta och fungerade som stöd då ödlan tog sig fram på marken.

Hos fåglarna har fingrarna smält samman till ett enda finger och skelettet är mycket tunt och lätt. Bland fåglarna utmärker sig moafåglarna som helt saknade varje antydan till vingar. De tillhörde en ordning vinglösa fåglar som utvecklades under kambrium för omkring 500–550 miljoner år sedan. De flesta arterna är utdöda.

De vattenlevande däggdjurens fenor liknar fiskarnas eftersom de har samma eller likartad funktion, men till exempel valens fena är också den uppbyggd som däggdjurens framben. Förutom att armen är mycket kort består fingrarna av betydligt fler ben, vilket gör fenornas spets styvare.

• 
  Övre/främre extremiteten hos: Salamander, havssköldpadda, krokodil, fågel, fladdermus, val, mullvad och människa.
• 
  Sjölejonets både går och simmar med sina labbar. Överarmsbenen är inbyggda i kroppen och sjölejonet går alltså på "armbågarna".
• 
  Mullvadens hand har sex ändorgan. (?)
• 
  Moafågel.

Kliniska exempel

Muskler i rotatorkuffen utgör en del av det osteofibrösa tak som stabiliserar axelleden kranialt. Luxationer är vanligare inferiort, då ledhuvudet (caput humeri) lättare kan "hoppa ur" leden där mindre skyddande strukturer finns. Luxationer med ligamentskador och skador på kapseln som följd sker ofta då armen är abducerad 90° och utåtroterad vilket är glenohumeralledens "close packed position", vilken tillåter mycket liten fortsatt utåtrotation utan att caput humeri gör en translatorisk glidning anteriort/superiort och har sönder ligament (lig. glenohumerale och lig. coracohumerale) och kapsel.

• Studentarmbåge
• Änkestöt

Kultur och symbol

Studier av armen av Leonardo da Vinci.

Armen som människans skapande verktyg.

Armen och händerna som känslornas uttryck.

Som den del av människans kropp som närmast svarar mot tanke har armen genom konstens historia och i det offentliga livet fått stor betydelse som symbolbärare genom gester och åtbörder. Till detta bidrar naturligtvis armens och handens stora representation i hjärnan.

• Michelangelo
• El mano
• Egon Schiele

Se även

• Slå upp Arm i ordlistan Wiktionary.
  Ordbok
• Människans anatomi
• Lista över skelettmuskler

Källor

• Anatomisk atlas, Michael Budowick, Jan G. Bjålie, Bent Rolstad, Kari C. Toverud, Liber, ISBN 91-47-00091-0
• Rörelseapparatens anatomi, Finn Bojsen-Møller, Liber, ISBN 91-47-04884-0

Externa länkar

• Virtual Reality Lab - Walter Maurel: Anatomical Analysis of the Human Upper Limb