Gutar

Sverige på 1100-talet, före införlivningen av Finland under 1200-talet.

  Gutar

  Svear

  Götar

Gutar är det gutniska/gotländska namnet för gotlänningar och hette så tidigare även på fornsvenska och forndanska. I singularis sade man förr på Gotland antingen "gute" eller "gut" och adjektivformen kunde vara både "gutnisk" och "gutisk. Namnet torde härröra från ett äldre urgermanskt gut- med betydelsen ’utgjuta’, möjligen som en beteckning för män och är formellt identiskt med folknamnet goter. Gutarnas språk kallas under sitt äldsta skede forngutniska och var så säreget att det räknas som en särskild gren av de nordiska språken.

Traditionen berättar att gutarna skall ha fått sitt namn från en man vid namn Gute, sonson till Gotlands upptäckare Tjelvar. Tillsammans med sina bröder Graip och Gunfjaun delade han på Gotland vid föräldrarnas död, men behöll själv överstyrelsen. Från dessa tre härstammade sedan den gutniska befolkningen.

Ordet gutar används än idag som beteckning för infödda gotlänningar, särskilt av gutarna själva.

Förbindelsen med goterna

Gotland på en karta från 1626.

Enligt Gutasagan, som är ett bihang till Gutalagen, nedtecknad i slutet av 1200-talet, skall en tredjedel av Gotlands befolkning ha utvandrat söderut någon gång i forntiden. En del forskare har velat se detta som en reminiscens av goternas utvandring till det europeiska fastlandet. Enligt goternas egen historieskrivare Jordanes, hävdade goterna sitt ursprung från ön Scandza som skall ha legat i Östersjön rakt utanför floden Wisłas mynning i Polen och haft formen av ett löv. På denna ö räknar Jordanes upp många folk, som sedermera har identifierats med skandinaviska stammar.

I isländska källor benämnes gutarna gotar. Samma namn används på det fornisländska språket även för att beteckna goterna med tillhörande adjektivet gotneskr som betyder både gotisk och gotländsk. Ordet gutar är den motsvarande fornöstnordiska termen för både goter och gotlänningar, med tillhörande adjektivet gutniskr. När det latinska ordet "gothi" lånades in i de skandinaviska språken i formen "goter" föll det inhemska ordet, tidigare bevarat i sånger och sägner, så småningom i glömska, förutom på Gotland där invånarna använder det som självbenämning än idag. Att gutarnas och goternas namn är identiska kan vara anledningen till att gotlänningarna så s�llan n�mns i antika skrifter. Man skilde dem helt enkelt inte �t.

Det har h�vdats av lingvister som Elias Wess�n och Dietrich Hoffman att det gotiska spr�ket skall st� s�rskilt n�ra de nordiska tungom�len sett ur ett spr�khistoriskt perspektiv och d� i synnerhet gutniskan p� Gotland. I en avl�gsen forntid t�nker man sig att den �stgermanska spr�kgruppen (till vilken gotiskan h�r) och den nordgermanska utgjort en s�rskild gren skild fr�n den v�stgermanska. Ben�mningen p� tamdjuret f�r p� b�de gotiska och gutniska �r lamb, vilket �r unikt bland germanska spr�k, som annars har olika beteckningar f�r f�ret och dess ungar.

Andra historiker menar att namnen gutar och goter, ehuru identiska, uppst�tt oberoende av varandra eller genom influenser, samt att de spr�kliga likheter som framh�llits beror p� tillf�lligheter. Man kan heller inte s�ka st�d f�r att goterna kom fr�n Gotland genom att r�dfr�ga gamla stamsagor, h�vdar man, d� dessa traderats muntligen genom �rhundraden innan de slutligen nedtecknats, varvid k�llv�rdet oomtvistligen �r l�gt.

Gutar och geater

Bildsten fr�n Stora Hammars, numera i Bungemuseet

Gutarna har �ven kopplats till folknamnet geater som f�rekommer i det fornengelska Beowulfkv�det. S� till exempel av professor Bo Gr�slund. Argument som anf�rts av denne �r f�rutom namnlikheten och en likartad etymologi det faktum att geaterna skildras som ett havsfolk. Ett epitet som f�rekommer i kv�det �r s�-geatas (havsgeater) och wedergeatas, varav det senare av s�v�l Sune Lindquist som Bo Gr�slund tolkas som v�durgeater. Geaternas konungaborg skall ha legat vid havet, och alla kontakter geaterna f�retar med andra folkstammar sker �ver vatten. Detta passar enligt tesens f�respr�kare inte in p� g�tarna men desto mer p� gutarna. Beowulfkv�dets geografiska uppgifter antyder att geaternas land skall ha legat �ster om danernas rike, och ha t�ta kontakter med Svealand. Fr�n "Geatland" kunde man enligt dikten f�rdas �ver ett hav till b�de Danmark, "Svealand" och "Finland", vilket i allt st�mmer in p� Gotland. Ytterligare en omst�ndighet som pekar ut Gotland �r att Beowulfkv�det beskriver geaternas land som varande en � Man har �ven kopplat samman de strider mellan svearna och geaterna som �terber�ttas i kv�det med Gutasagans uppgifter om svenska och gutniska konflikter vilka omsider ledde till att Gotland blev f�rbundet med Sveariket. Det har f�rklarats med att svearna historiskt sett hade sina huvudsakliga handelsintressen �sterut, och gutarna torde d�rvid ha utgjort f�rtretliga konkurrenter, medan exempelvis V�sterg�tland inte var lika intressant f�r dem. N�r Gotland f�rsta g�ngen n�mns vid namn i Wulfstans resa �r det som en provins tillh�rande Sveav�ldet, medan V�sterg�tland �nnu p� 900-talet tycks ha agerat sj�lvst�ndigt och haft sina huvudsakliga f�rbindelser v�sterut.

Arkeologen Gad Rausing f�rs�kte identifiera de geografiska k�nnetecknen i sagan och utifr�n dem f�rdas samma v�g som diktens hj�lte Beowulf skall ha gjort fr�n sitt geatiska hemland till Danmark. Han anv�nde sig av samma typ av skepp som den tidens nordbor seglade och kom d�rvid fram till slutsatsen att geaterna torde vara samma folk som gutarna. Beowulf s�gs i kv�det ha blivit begravd p� en plats som hette Hronesn�s, vilken av Gad Rausing identifierades med den gotl�ndska orten Rone (tidigare "Hrone") p� syd�stra Gotland. Ej l�ngt d�rifr�n ligger en udde som tidigare kallades Arnkull, vilket betyder �rnberget. Enligt Beowulfkv�det skall Beowulf ha d�dats p� en plats som hette Earnan�s, det vill s�ga �rnudden. Ytterligare en h�ndelse som anses styrka Beowulfs anknytning till Gotland �r n�r svearnas konung Angantyr i Beowulfkv�det skall ha stupat i ett krigst�g mot geaterna. P� Gotland finns en gravh�g i n�rheten av ett gravf�lt fr�n j�rn�ldern som �nnu b�r namnet Angantyrs r�r.

Identifieringen av geaterna �r dock inte avgjord. Ytterligare folkstammar som f�reslagits vara identiska med geaterna �r g�tarna och jutarna. F�r �vrig och mer utf�rlig information i detta �mne se vidare geater.

F�rbundet med svearna

Gutarna kom s� sm�ningom under svearnas v�lde, ett f�rh�llande som enligt Gutasagan skall ha skett frivilligt. Gutarna skall ha g�tt med p� att betala skatt till svearna i utbyte mot milit�rt skydd och handelsf�rm�ner. Emellertid skall svearna f�rst ha angripit gutarna. "M�nga konungar stred p� Gotland medan det var hedniskt. Dock beh�ll gutarna alltid segern och sin r�tt. Sedan s�nde gutarna m�nga s�ndebud till Sveariket, men ingen kunde skaffa fred f�rr�n Avair Str�ben av Alva socken. Han sl�t f�rst av alla fred med Sveakonungen" (Gutasagan). Tidpunkten f�r denna f�rening �r omtvistad, men den torde ligga f�re slutet av 800-talet, eftersom �n enligt Wulfstans redog�relse redan d� h�rde till svearna. Om gutarna �r identiska med geaterna i Beowulfkv�det, s� skulle detta ha kunnat ske redan p� 500-talet. Landet beh�ll dock ett h�gt m�tt av sj�lvstyre och kan beskrivas som en sj�lvst�ndig bonderepublik i allians med svearna. Detta f�rh�llande varade fram till den danske kungen Valdemar Atterdags annektering av Gotland �r 1361 d� det gutniska sj�lvstyret upph�rde.

De fria farmannab�nderna

P� grund av Gotlands centrala l�ge mitt i �stersj�n, blev gutarna tidigt ett folk av k�pm�n. Gutarna grundade sin handelsmakt p� �ns f�rdelaktiga position mellan stora marknader och kom att agera som f�rmedlare av handeln mellan �st och v�st. Det sammantagna v�rdet av Gotlands silverskatter under vikingatiden �vertr�ffar hela �vriga Skandinaviens, vilket vittnar om en handelsnation av obestridd rang i Norden, helt ledande i �stersj�n fram till dess att den konkurrerades ut av den framv�xande Hansan p� medeltiden. Gutarna var samtidigt b�nder och k�pm�n, s� kallade farm�n, vilket p� vikingatiden och medeltiden var ett mycket farligt yrke, d� det fanns gott om sj�r�vare i �stersj�n. Gotlands indelning och organisation under vikingatid och tidig medeltid vittnar om ett samh�lle st�ndigt berett p� strid. V�duren eller baggen tycks ha varit en tidig symbol f�r gutarna och �terfinns �n idag p� landskapsvapnet.

Gutarnas h�gsta myndighet hette Gutnaltinget. D�r samlades alla fria m�n f�r att r�dg�ra om landets v�l och ve. Den hade funktionen av domstol och riksdag p� samma g�ng och d�r behandlades angel�genheter gemensamma f�r hela �n liksom gr�vre brott. Den var bel�gen i Roma socken p� Gotlands geografiska mittpunkt. Ordf�rande och stats�verhuvud var den s� kallade landsdomaren vilken valdes gemensamt av den fria manliga befolkningen. Man d�mde enligt Gutalagen. I �vrigt var Gotland indelat i tre tredingar, Norder-, Medel- och S�der-treding, vilka fungerade som mindre juridiska och milit�ra enheter, med var sitt �verhuvud kallad tredingsdomare. Tredingarna var i sin tur indelade i tv� s� kallade settingar, var och en med sin domare. Under settingarna stod de lokala tingen.

Betr�ffande gutarnas �vriga historia se Gotlands historia

Se �ven

• Geater
• Goter
• Goternas ursprung
• Gutniska
• G�tar
• Gutniska lekar
• Gutalagen
• Gutasagan
• Gutnaltinget
• Tjelvar
• Avair Strabain
• Ormika av Hejnum