Naurus historia

Naurus flagga.

Naurus historia g�r tillbaks till mer �n 3 000 �r sedan, d� polynesiska och melanesiska uppt�cktsresande fr�n Nya Guinea bosatte sig p� �n. Nauru, en �stat i Stilla havet p� 21 km�, uppt�cktes av europ�erna f�r drygt 200 �r sedan och lydde under Storbritanniens, Australiens, Tysklands respektive Japans �verh�ghet fram till landets sj�lvst�ndighet 1968. P� grund av utvinning av fosfat under 1970-talet var Nauru det n�st rikaste landet i v�rlden r�knat i BNP per capita, men i dag klassas Nauru som ett utvecklingsland.

Tidig historia

Traditionellt hus p� Nauru, tillsammans med kanot. Bilden �r tagen �r 1896 av Augustin Kr�mer.

�ns ursprungsbefolkning �r inte s�kert klarlagd. De h�rstammar f�rmodligen fr�n de sista malayofolkvandringarna omkring 1200 f.Kr., d� polynesier eller melanesier seglade fr�n Nya Guinea och kan ha bosatt sig p� Nauru.

Nauru uppt�cktes av v�stv�rlden �r 1798 av den brittiske kaptenen John Fearn som med valf�ngaren Hunter f�rdades fr�n Nya Zeeland till Kinesiska havet. Han d�pte �n till Pleasent Island (den trevliga �n) p� grund av det goda intryck han fick av urinv�narna genom att de, n�r han n�rmade sig �n, obev�pnade m�tte honom i sina piroger. Han l�mnade aldrig fartyget men kunde av antalet m�nniskor p� stranden dra slutsatsen att �n var t�tbefolkad. Efter denna f�rsta kontakt �tergick Nauru till sin isolation under ett antal decennier.

De f�rsta europ�er som kom landstiga och bo p� �n var kriminella, desert�rer fr�n valf�ngarfartyg och smugglare. �r 1830 blev de tv� irl�ndarna Patrick Burke och John Johnes som flytt fr�n straffkolonin p� Norfolk�n de f�rsta att komma till �n. Under de f�ljande �ren �kade antalet europ�er till 8 fram till dess att det �r 1837 anl�nde 5 valf�ngare till �n. John Jones b�rjade d� agera som en diktator och sp�rrade in och arkebuserade flera av valf�ngarna. Naurierna ogillade dock detta och f�rvisade honom till Banaba, en � 300 kilometer �ster om Nauru. Han f�rs�kte �terv�nda efter ett par m�nader men naurierna avvisade honom �terigen.

�r 1845 levde endast tv� europ�er p� Nauru, en av dessa var William Harris som anl�nt �r 1842. Han integrerades i befolkningen, upptog deras seder och skaffade familj. Fr�n och med 1852 b�rjade naurierna, efter att ha uppmuntrats av en del europ�er, att �gna sig �t sj�r�veri vilket fick f�ljden att fartyg f�rs�kte undvika �n i st�rsta m�jligaste utstr�ckning.

Gammal naurisk man. Bilden tagen 1914 av Augustin Erdland.

Under 1800-talet fanns tolv stammar p� Nauru: Deiboe, Eamwidamit, Eamwidara, Eamwit, Eamgum, Eano, Emeo, Eoraru, Irutsi, Iruwa, Iwi och Ranibok. Innan 1888 fanns ingen gemensam ledare �ver alla stammar. Idag representeras stammarna av varsin udde i Naurus flaggas tolvuddiga stj�rna. Dagens naurier identifierar sig inte l�ngre med stammar, utan hellre med vilket distrikt de bor i. Stammen Iruwa kom ursprungligen fr�n Gilbert�arna och �r allts� inte inf�dd. Stammarna Irutsi och Iwi dog ut under Japans ockupation av �n, d� n�stan alla naurier s�ndes till Chuuk. Att just dessa stammar dog ut ses som en tillf�llighet.

Kolonialtiden

Innan f�rsta v�rldskriget

En naurisk krigares utrustning under det nauriska stamkriget.

Tysk annektionsceremoni i Nauru 1888, kung Auweyida fr�mst i mitten.

Den europeiska immigrationen, fr�mst fr�n Storbritannien, inleddes f�r fullt fr�n 1830, och det var inte utan konsekvenser f�r den nauriska befolkningen. Britterna f�rde med sig f�r naurierna ok�nda sjukdomar, influensa tog m�nga nauriers liv. �r 1878 b�rjade ocks� det nauriska stamkriget, som skulle vara i tio �r. Detta krig minskade Naurus befolkning med en tredjedel.

Konflikten stannade av f�rst d� Tyskland tog �ver �n den 16 april 1888. Den 2 oktober samma �r annekterades �arna av det tyska protektoratet Marshall�arna. Tyskland tog �ver �n av strategiska orsaker, f�r att st�rka sina koloniala besittningar i Stilla havet. Den tyska kommission�ren anv�nde h�vdingen Auweyida och hans fru Eigamoiya som kejsarens representanter p� �n. Fram till 1920 tillh�rde Nauru Tyska Nya Guinea.

�r 1900 uppt�cktes de enorma fosfattillg�ngarna p� �n. Det antogs att omkring 42 miljoner ton fosfat fanns p� �n, ett antagande som f�rmodligen var en grov underdrift. Fosfat fr�n Nauru kom att kallas "nauruit", eftersom det hade ett speciellt utseende och dessutom inneh�ll fluor. 1905 bildades ett tyskt-brittiskt samarbete som fr�n och med 1906 kontrollerade �ns fosfatutvinning. Arbetskraft hyrdes in fr�n Kina och Gilbert�arna.

�r 1907 for de f�rsta skeppen lastade med fosfat ifr�n Nauru. The Pacific Phosphate Company anlade ett sjukhus, kloakanl�ggning, en kondenseringsanl�ggning f�r f�rskvattenf�rvaring, en l�skfabrik, s�v�l som ismaskiner och kylhus. �ven ett kraftverk byggdes, s� att elektriska ljus kunde b�rja anv�ndas. 1913 hade 46 skepp seglat ifr�n Nauru, lastade med totalt 138 725 ton fosfat.

Den protestantiska missionsorganisationen i Boston s�nde 1899 den tysk-amerikanske mission�ren Philip Delaporte till Nauru, han hade d� varit mission�r p� Gilbert�arna sedan 1887. �r 1908 startades en protestantisk mission�rstation p� �n, och skolspr�ket blev tyska. 1902 hade �ven den katolska kyrkan startat en mission�rstation. N�got senare ersattes polygamin hos urinv�narna med det kristna �ktenskapet.

Under f�rsta v�rldskriget

Under f�rsta v�rldskriget blev Nauru, som Tysklands andra kolonier i Stilla havet, �vergiven utan strid, och ockuperades av australiska trupper den 4 augusti 1914. Fr�n den 17 december 1920 administrerade Australien � Storbritanniens och Nya Zeelands v�gnar Nauru som ett mandatterritorium, och s�krade sina r�ttigheter till fosfatutvinningen till ett mycket l�gt pris. 1927 grundades "h�vdingar�det", Naurus f�rsta politiska instans.

1919 kungjordes att dagen d� den 1 500:e nauriern f�ddes, skulle bli nationell helgdag. Ett samfund ans�gs inte kunna �verleva med f�rre �n 1 500 inv�nare. Den 26 oktober 1932 uppn�ddes denna gr�ns. Barnet som f�ddes f�rdes dock tillsammans med 1 200 naurier till Chuuk under andra v�rldskriget, och dog d�r. D� enbart 737 inv�nare �terv�nde hade Nauru �terigen under 1 500 inv�nare.

Under andra v�rldskriget

I b�rjan var Nauru inte inblandat i det andra v�rldskriget. I slutet av december 1940 angrep det tyska fartyget "Komet" handelsskepp vid �n, samt besk�t fosfatanl�ggningen. Den 8 december 1941 kom meddelandet om det japanska angreppet p� Pearl Harbor, och f�ljande vecka blev telegramstationen p� �n bombad av ett japanskt flygplan. P� Nauru kunde man h�ra att japanerna avancerade mot �n fortare �n f�rv�ntat, f�r de hade ockuperat de n�rbel�gna Gilbert�arna. M�nga utl�ndska inv�nare b�rjade k�nna sig os�kra.

Det brittiska fosfats�llskapet best�mde sig f�r att det b�sta vore att evakuera �n. Det franska krigsfartyget "Le Triomphant" for fr�n Nya Hebriderna till Nauru, och tog ombord 61 europ�er, 391 kineser och 49 milit�rer ur garnisonen. De sista 191 europ�erna stannade p� �n och hoppades att bli evakuerade vid ett senare tillf�lle, n�got som emellertid inte skedde.

Den 26 augusti 1942 steg 300 japanska soldater i land p� Nauru, vilket var ov�ntat vid denna tidpunkt. De tog omedelbart resterande europ�er som f�ngar. De omkring 1850 inf�dda naurierna tvingades skaffa mat till japanerna. Ett antal f�rsvarskanoner sattes upp l�ngs med kusten, tillsammans med m�nga skjul l�ngs kusten och p� strategiska punkter i inlandet. Ett underjordiskt sjukhus byggdes ocks�.

Senare b�rjade omkring 1500 japanska och koreanska arbetare etablera en flygplats, assisterade av 300 naurier och kiribatier. Flygplatsen f�rdigst�lldes i januari 1943, och �r idag Naurus internationella flygplats.

Samtidigt som japanska experter f�rs�kte f� ig�ng fosfatproduktionen igen bombarderade amerikanskt flyg Nauru den 25 mars 1943, vilket ledde till att femton japanska flygplan f�rst�rdes och landningsbanan skadades. En konsekvens av detta var att japanerna avr�ttade fem brittiska f�ngar. F�rs�ket att �terstarta fosfatproduktionen misslyckades, och Nauru f�rblev enbart en strategiskt viktig plats f�r japanerna. De amerikanska flygr�derna f�rorsakade ett avbrott i matleveranserna till �n, vilket gjorde att den japanske kommend�ren best�mde sig f�r att skicka 1200 naurier tillsammans med tv� mission�rer till arbetsl�ger p� Chuuk och andra �ar i n�rheten.

F�rh�llandena p� Nauru var d�liga. St�ndiga torpedanfall och oavbrutna luftr�der gjorde att m�nniskorna �verlevde p� vad de sj�lva kunde skapa. Japan gav upp Nauru den 13 september 1945 ombord p� det australiska skeppet "Dimantina". 3 745 japaner och koreaner drog tillbaka till sina heml�nder, men n�gra st�lldes inf�r krigsr�tt p� grund av avr�ttningar av europeiska och nauriska f�ngar. I januari 1946 �terv�nde de �verlevande naurierna, enbart 737 stycken, fr�n arbetsl�gren p� Chuuk. D�r hade �ver en tredjedel d�tt av undern�ring och sjukdomar. Den stora nerg�ngen ledde till att befolkningen �terigen passerade 1 500 inv�nare �r 1949.

Fr�n sj�lvst�ndigheten till idag

V�lst�ndsperioden

Skepp lastas med fosfat (1975)

Tåg lastat med fosfat på öns smalspårbana (1975)

Efter andra världskriget övergick Nauru åter till Australien. 1951 fick ön inre självstyre och 1956 blev Naurus översta hövding Timothy Detudamo regeringsförman. Redan 1966 var fosfatindustrins påverkan på ön tydlig, och Australien erbjöd naurierna en ö tillhörande Queensland i utbyte mot Nauru, men naurierna ville hellre stanna på Nauru och få självständighet. Efter en folkomröstning förklarade Nauru 1967 sin självständighet, som avslutade Australiens mandat på ön. Den 31 januari 1968 blev Nauru politiskt självständigt, och erkändes av Australien och FN som en republik. Landets första president blev Hammer DeRoburt. DeRoburt förblev president till 1976, då Bernard Dowiyogo tog över. Dowiyogo blev internationellt känd på grund av sin kritik mot Frankrikes atombombsprängningar i Stilla havet.

Nauru profiterade först på fosfatutvinningen efter 1970, då Nauru Phosphate Corporation etablerades och tog över efter det brittiska företaget. Med hjälp av fosfatintäkterna kunde infrastrukturen i landet uppgraderas till västlig standard, med en huvudväg som går runt hela ön, samt en väg från Buada till och runt Buadalagunen, plus två australiska kraftverk i Aiwo. Nauru blev det näst rikaste landet i världen räknat i BNP per capita, näst efter Saudiarabien.

Fosfat grävdes dagligen upp ur jorden med hjälp av grävmaskiner, och transporterades till skepp som ankrade utanför korallreven i Aiwo, via en smalspårbana. Årligen utvanns omkring 2 miljoner ton fosfat. Resterna efter utvinningen är idag enbart ett obeboeligt landskap bestående av korallsten. Bara en beboelig kuststräcka på 150-300 meter återstår. Den australiska regeringen har upprätthållit sitt löfte om en ö utanför Queensland, men den nauriska regeringen har tackat nej eftersom de är rädda om sin självständighet.

Nauru stämde Australien på grund av deras fosfatutvinning på ön innan Naurus självständighet. Den 9 augusti 1993 fick Nauru 107 000 000 australiska dollar från Australien till ett restaureringsprogram för ön. Detta program innehöll bland annat rehabilitering av området där fosfat grävts ut, men på grund av den stora ytan det handlade om gavs projektet upp, och pengarna gick till vidare modernisering av infrastrukturen. Som en följd av denna gåva la Nauru ner processen mot Australien.

Den 9 oktober 1997 ingick regeringen ett kontrakt med det internationella diabetesinstitutet angående att ingå i ett långvarigt forskningsprojekt, då 30% av alla naurier lider av diabetes. Kontraktet innebär att naurierna gör sig tillgängliga för genetiska undersökningar i 20 år, och att staten deltar i finansieringen av projektet. Den 1 maj 1999 blev Nauru fullt ut medlem i Samväldet, och 14 september samma år medlem i FN.

Korruption och finanskris

På 1990-talet hade Nauru blivit ett skatteparadis för utländska företag. Den 1 januari 2000 blockerade Deutsche Bank, som är aktiv i hela världen, alla dollartransaktioner till Bank of Nauru, och G8 funderade över att införa sanktioner mot landet på grund av att penningtvätt förekom där på order av ryska maffian och sydamerikanska narkotikaligor. I en årlig amerikansk rapport utgiven i mars år 2000 avslöjades att ryska maffians favoritplats att tvätta pengar var Nauru. Enligt ryska centralbanken hade omkring 80 miljarder amerikanska dollar gått igenom Naurus bank, för det mesta till postboxfirmor. Pengarna som gick in och ut genom banken kontrollerades inte, och USA krävde därför att Nauru skulle införa en lag mot pengatvätt. Efter press från FN infördes en sådan lag. Den 19 april 2002 gav OECD ut en ny svart lista över stater med dåliga skattevanor, och Nauru stod på denna till maj 2004. Nauru fanns dock fortfarande på FATF:s listor över icke samarbetsvilliga länder när det gäller pengatvätt. I ett försök att få bort landet från listan infördes i september 2004 ytterligare lagar för att förhindra pengatvätt.

Sedan Hammer DeRoburts död har den politiska situationen i Nauru varit mycket instabil. Många misstroendeomröstningar har lett till att landet ofta bytt president, samt att de många skilda meningarna i Naurus parlament om hur Naurus stora rikedom ska utnyttjas lett till att den finansiella situationen kommit utom kontroll. Den blev inte heller bättre av att fosfattillgångarna tog slut. Mellan 1999 och 2003 genomfördes många misstroendeomröstningar, vilket ledde till att René Harris och Bernard Dowiyogo var presidenter varannan gång. Dowiyogo var president då han den 10 mars 2003 dog av diabetes på ett sjukhus i Washington DC. Hans efterträdare Derog Gioura fick en hjärtinfarkt, och lämnade omedelbart ifrån sig ämbetet. Ludwig Scotty valdes den 29 maj 2003 och det verkade som om den politiska situationen återigen skulle kunna stabiliseras. En misstroendeomröstning genomfördes ändå i augusti 2003, och Harris blev återigen president. Den 22 juni 2004 blev återigen Scotty ny president, då Harris återigen blivit avsatt.

2001 etablerades Nauru Detention Centre under Harris regering. Här hölls afghanska flyktingar från skeppet MS Tampa för Australiens regering, som betalar Nauru för detta. 2003 väcktes starka protester mot flyktinglägret, och presidentbostaden i landet brändes till grunden. Den 23 april 2004 demonstrerades det på flygplatsen då Harris skulle flyga till Kina för att förhandla. Bland demonstranterna deltog parlamentsmedlemmar från oppositionspartiet Naoero Amo, och dessa dömdes till 14 års fängelse för uppror. Straffen upphävdes då Scotty återigen valdes till president. I maj 2004 startade några australiska människorättsaktivister Flotilla of Hope, en seglats bestående av två australiska båtar från Sydney till Nauru, i en fredlig protest mot flyktinglägren i landet.

Den nya regeringen under Scotty hamnade då i ett ekonomiskt dilemma: den hade satt som mål att stänga lägren, men Harris varnade för detta, då intäkterna från lägren utgjorde stora delar av landets ekonomi, och utan dem skulle staten bli bankrutt. I juni 2004 skickades tre australiska experter till Nauru för att hjälpa regeringen att skapa en ny statsbudget.

Nutid

I augusti 2004 lanserades en australisk studie, som kom till slutsatsen att Nauru har två val: "antingen bli ett land av fattiga och sjukdomsplågade tiggare, eller bestämma sig för att leva ett sunt och enkelt liv". Detta kan tolkas som att det första alternativet kommer att bestå om Nauru behåller sin självständighet, och det andra alternativet om Nauru ger upp sin självständighet och blir en del av något större närliggande land som Australien, Nya Zeeland eller Fiji. Studiens författare, Helen Hughes, säger att dramatiska förändringar måste till för att vända den ekonomiska nedgången och återupprätta den politiska stabiliteten. Grannländerna i Pacific Islands Forum har sagt sig villiga att hjälpa Nauru i landets hittills största kris.

Den första oktober 2004 förklarade president Scotty nationellt undantagstillstånd grundat på ekonomisk kris, och upplöste samtidigt parlamentet, nyval sattes till 23 oktober. Scotty och hans liberalreformistiska följe vann valet, och fick en historisk majoritet på 16 mandat mot 2. Nauru är på god väg att komma över de politiska kriserna, och kan då koncentrera sig på att lösa de ekonomiska problemen.

Vid slutet av januari 2005 utannonserade den australiske vetenskapsministern Brendan Nelson att Australien ville lagra sitt radioaktiva avfall utanför landets gränser, och Nauru ansågs vara en bra lagringsplats. Den 15 juni 2005 blev Nauru medlem i den internationella valfångstkommissionen (International Whaling Commission, IWC), möjligen lockade av Japan, en stor valfångstnation. Det antogs att Japan ville att Nauru skulle stötta dem i en fråga om kommersiell valfångst i ett möte den 20 juni 2005 i Ulsan, Sydkorea. Naurus intåg i IWC sågs som kontroversiellt i Australien, och den australiska regeringen hotade med diplomatiska konsekvenser. Den nauriska IWC-utsände Marcus Stephen avslog de australiska klagomålen.

Litteratur

• Ehrhart, S., Die Südsee, Inselwelten im Pazifik, Köln 1993. ISBN 3-7701-2705-6
• Hambruch, P., Die Siedlungen, Hamburg 1914.
• McDaniel, C./Gowdy, J., Paradise for Sale: A Parable of Nature, California 2000. ISBN 0-520-22229-6
• Kayser, Alois, Nauru Grammar (1936), Melbourne 1993. ISBN 0-646-12854-X
• Kreisel, W., «9.3.3.3 Die Bedeutung des Phosphatabbaus für Nauru» i Die pazifische Inselwelt, Darmstadt 1991. ISBN 3-534-02237-8
• Thilenius, G./Reche, O., Ergebnisse der Südsee-Expedition 1908-1910, Hamburg 1914

Referenser

Källor

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från bokmålsnorska Wikipedia.

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från franskspråkiga Wikipedia.

Externa länkar

• Wikimedia Commons har media som rör Naurus historia.
  Bilder & media
• BBC Online – Tidslinje för Nauru
• USA:s utrikesdepartement – Faktaark om Nauru
• JaneResture.com - En kort historik (med många historiska bilder)