Mästare

Wiktionary har ordboksartiklar om m�stare och m�ster.

M�stare eller m�ster (av tyska: Meister) �r en myndighetsutf�rdad titel f�r hantverkare som, efter att ha avlagt m�starprov eller p� annat s�tt dokumenterat sitt kunnande, sj�lvst�ndigt f�r ut�va sitt yrke. Kompetensbeviset kallas m�starbrev och som m�stare har man r�tt att anst�lla ges�ller och l�rlingar.

Titeln och d�rtill anv�nds bland annat i Tyskland, �sterrike och Skandinavien, etc, och �r fr�mst av historisk natur, ursprungligen utf�rdat inom skr�v�sendet, men f�rekommer �n idag som symbolisk eller formell titel inom vissa yrkesv�sen och dylikt. I modern tid anv�nds begreppet "m�stare" dock numera f�r att beskriva rekordh�llare eller b�sta resultatinnehavare inom sport, exempelvis "sverigem�stare" p� nationell niv� eller "v�rldsm�stare" p� internationell niv�.

Sverige

Utf�rdande

M�starprov och m�startitel utf�rdades ursprungligen inom skr�v�sendet i Sverige, men kom 1846 att f�rlora sin juridiska betydelse n�r general�mbetsskr�na ersattes av en "Handel- Handtwerks- och Fabriksordning". �r 1929 b�rjade dock Sveriges hantverksorganisation utf�rda m�starbrev, men dessa saknade d� officiell, juridisk betydelse.^[1] Sedan �r 1941 �r det dock �ter m�jligt att erh�lla formella m�starbrev. Detta regleras idag av lagen (1995:1255) om m�starbrev f�r hantverkare och f�rordningen (1995:1256) om m�starbrev f�r hantverkare.

Myndighetsuppdraget att utf�rda och �terkalla m�starbrev innehas av organisationen Sveriges hantverksr�d sedan 30 november 1995 och kr�ver skriftlig ans�kan till r�det.^[2]^[3] �r 2020 utf�rdade hantverksr�det ett m�starbrev till den svenska rustningsmakaren Albert Collins, g�rande honom den f�rsta rustningsmakarm�staren i Sverige sedan 1781.^[4]

Villkor

Villkoren för att få bli mästare har varierat. Enligt 1621, 1669 och 1720 års generalämbetsskrå krävdes att gesällen ansökte om mästarskap hos ämbetet, betalade de föreskrivna avgifterna och sedan utförde ett angivet mästarstycke. Efter godkänt mästarprov var det vanligt att den nye mästaren skulle bjuda de övriga ämbetsbröderna på en festmåltid. Efter erhållen mästarvärdighet åtföljdes ungbror, som han kallades, till stadens magistrat för att sväras in som borgare, det vill säga erhålla burskap. Med burskap hade mästaren även möjligheter att delta i det politiska livet.

För att förhindra överetablering strävade skråna efter att begränsa antalet mästare.^[5] Från och med 1600-talet försökte svenska staten motverka sådana hinder beträffande behöriga gesäller.^[6]

För hammarsmedsmästare fanns andra ordningar än ovan.

Se även

Referenser

Noter

^ https://runeberg.org/svda/1940/0033.html
^ ”Förordning (1995:1256) om mästarbrev för hantverkare”. Sveriges riksdag. /riksdagen.se. https://riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/svensk-forfattningssamling/forordning-19951256-om-mastarbrev-for_sfs-1995-1256. Läst 3 april 2023. ”2§ Mästarbrev utfärdas av organisationen Sveriges Hantverksråd efter skriftlig ansökan till rådet.”
^ ”Sveriges Hantverksråds uppdrag”. Sveriges hantverksråd. hantverksrad.se. https://hantverksrad.se/om-oss/. Läst 6 oktober 2020.
^ ”Här är Sveriges nya rustningsmakarmästare – den första sedan 1781”. svt.se. 19 november 2020. https://www.svt.se/kultur/har-ar-sveriges-nya-rustningsmakarmastare-den-forsta-sedan-1781. Läst 3 april 2023.
^ “I underdånig klagoskrift, beswärade sig handtwerkerierna i Stockholm, år 1800, å nyo deröfwer, att antalet af mästare, som blifwit tillåtet, skall wara öfwerdrifwet och öfwer behofwet; att sjelfswåldet af så kallade fuskare mer och mer tagit öfwerhand, och att nu, mer än tillförene, friheten, att från Landsorterna hitföra och försälja allehanda tillwerkningar, skall nyttjas och missbrukas; hwaröfwer Kongl. Commerce Collegium afgaf sitt underdåniga yttrande och deri omständligen ådagalade ogrunden af handtwerks-societeternas klagan och det felaktiga begrepp, de hysa, om hwad som rätteligen kan främja det allmännas och deras egen nytta.” (Ur Stockholms Stads Historia från stadens anläggning till närwarande tid, utgiven av Nils Lundequist på Zacharias Hæggströms förlag 1828)
^ Enligt 1622 års ordningar för skråämbeten kunde städer med färre än fyra mästare i ett hantverk inte ha ett eget skrå, utan hörde istället till Stockholms skrå för det hantverket (Stockholms Stads Historia från stadens anläggning till närwarande tid)

Allmänna källor

Bra böckers världshistoria, band 5: sid. 178-179 & band 6: sid. 100-107, Bra böcker, Höganäs 1984, ISBN 91-86102-87-7 resp. ISBN 91-86102-88-5
Fokus, sid. 2141 & 2780, Almqvist & Wiksell, Stockholm 1970, ISBN 91-20-02646-3
Nationalencyklopedin, multimedia 2000 plus
General Embets Skrå, 1621
Allgemene Ordningh och Skråå, 1669
Algemene Ordning och Skrå, 1720
Handel-, Handtwerks- och Fabriksordning, 1846

[1] ttps://runeberg.org/svda/1940/0033.html

[1995:1256-2] ”Förordning (1995:1256) om mästarbrev för hantverkare”. Sveriges riksdag. /riksdagen.se. https://riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/svensk-forfattningssamling/forordning-19951256-om-mastarbrev-for_sfs-1995-1256. Läst 3 april 2023. ”2§ Mästarbrev utfärdas av organisationen Sveriges Hantverksråd efter skriftlig ansökan till rådet.”

[hantverksrad.se/om-oss-3] ”Sveriges Hantverksråds uppdrag”. Sveriges hantverksråd. hantverksrad.se. https://hantverksrad.se/om-oss/. Läst 6 oktober 2020.

[Albert_Collins_2020-4] ”Här är Sveriges nya rustningsmakarmästare – den första sedan 1781”. svt.se. 19 november 2020. https://www.svt.se/kultur/har-ar-sveriges-nya-rustningsmakarmastare-den-forsta-sedan-1781. Läst 3 april 2023.

[5] “I underdånig klagoskrift, beswärade sig handtwerkerierna i Stockholm, år 1800, å nyo deröfwer, att antalet af mästare, som blifwit tillåtet, skall wara öfwerdrifwet och öfwer behofwet; att sjelfswåldet af så kallade fuskare mer och mer tagit öfwerhand, och att nu, mer än tillförene, friheten, att från Landsorterna hitföra och försälja allehanda tillwerkningar, skall nyttjas och missbrukas; hwaröfwer Kongl. Commerce Collegium afgaf sitt underdåniga yttrande och deri omständligen ådagalade ogrunden af handtwerks-societeternas klagan och det felaktiga begrepp, de hysa, om hwad som rätteligen kan främja det allmännas och deras egen nytta.” (Ur Stockholms Stads Historia från stadens anläggning till närwarande tid, utgiven av Nils Lundequist på Zacharias Hæggströms förlag 1828)

[6] Enligt 1622 års ordningar för skråämbeten kunde städer med färre än fyra mästare i ett hantverk inte ha ett eget skrå, utan hörde istället till Stockholms skrå för det hantverket (Stockholms Stads Historia från stadens anläggning till närwarande tid)

[1]

[2]

[3]

[4]

[5]

[6]