Neuros

Neurotiska, stressrelaterade och somatoforma syndrom
Latin: neurosis, perturbationes somatoformes et ad neurosim et stress pertinentes
William Cullen myntade ordet "neuros" 1769.
Klassifikation och externa resurser
ICD-10	F40.0-F48.0
ICD-9	300

Neuros �r vid sidan av psykos en av de mest centrala psykologiska termerna f�r ofta f�rekommande typer av psykisk oh�lsa. Det var f�rr en vanlig psykiatrisk diagnos, men n�mns numera endast sporadiskt i standardiserade diagnosmanualer.

Ordet "neuros" myntades 1769 av William Cullen f�r vad han definierade som nervsjukdomar: paralys, koma, spasmer, och vansinne (sinnessl�het, melankoli, mani och s�mnst�rningar). N�gra �rtionden senare utvecklades diagnosen neuroser av �tienne Georget f�r att �ven inbegripa psykosomatiska st�rningar, hysteri, astma, migr�n, hypokondri, vansinne och palpitationer, det vill s�ga kroniska sjukdomar utan feber som inte under obduktion kunde bevisas ha kroppsliga orsaker. Ordet "psykos" myntades under mitten av 1800-talet f�r mentalsjukdomar som i motsats inte ans�gs bero p� nerverna, utan p� psyket. Periodvis innefattades �nd� psykoser i termen neuros, s� av Carl Friedrich Flemming som 1877 framlade teorin att det fanns tre former neuroser: "psykoneuroser" vilka berodde p� st�rningar i centrala nervsystemet (dvs psykoser), "perifera neuroser" som berodde p� perifera nervsystemet, samt motoriska neuroser. Neuroser s�gs allm�nt som kroppsliga sjukdomar och psykoser som regel som psykiska sjukdomar, tills Sigmund Freud v�nde p� deras etiologier; med psykoanalysen inf�rdes syns�ttet att neuroser beror p� psykiska problem, och psykoser p� i varierande grad fysiska.

N�r Freud lade fram sin teori om den psykosexuella utvecklingen beh�ll han ordet neuros, fast�n han erbj�d en icke-fysiologisk f�rklaringsmodell. Neuroser kom d�refter allm�nt att behandlas med psykoterapi. Neuros anv�nds av den psykodynamiska skolan f�r tillst�nd som anses ha sitt upphov i det omedvetna, där jagfunktionen försöker bibehålla en självbild som personen orkar med, där jaget står i konflikt med detet. En definition i den psykodynamiska skolan är att neuroserna är psykiska störningar som angriper delfunktioner i personligheten. Neuros i den psykoanalytiska skolan blev en del i en dikotomi tillsammans med psykos.

Mot den freudianska uppfattningen, förklarade Ivan Pavlov och hans skola behaviorismen neuroser som inlärda beteenden. Behaviorister tenderar därför att anse att neuroser inte är sjukdomar.

Neuros användes förr brett inom psykiatrin för olika störningar. Karaktärsneuros är ett äldre namn för personlighetsstörning. DSM-IV undviker ordet, varmed det i den amerikanska psykiatrin är ovanligt att tala om neuroser.

I ICD-9 hade neuroser ett eget kluster, där sjukdomar ingick som hysteri, panikångest, social fobi, med mera. ICD-10 har behållit termen, framför allt i klustret Neurotiska, stressrelaterade och somatoforma syndrom (F40-F48), men också sporadiskt bland affektiva störningar. Dock spelar begreppet en allt mindre roll i psykiatrin. Neurotiska störningar enligt ICD-10 är fobier, ångeststörningar, somatoforma störningar, och andra störningar som uppkommer till följd av trauman och extrem stress.

Begreppet används numera sparsamt inom psykiatri och psykologi. Enligt psykoanalytisk teoribildning är neuroser uttryck för omedvetna konflikter, eller rester av försvarsmekanismer som utvecklats under barndomen.

Exempel:

Konflikt

Ångest

Anpassningsmekanismer

Försvarsmekanismer

Personlighetsutveckling

Neuros

Gren 1 (anpassningmek.) leder till en s.k. realistisk konfliktlösning.
Gren 2 (försvarsmek.) leder till en neurotisk konfliktlösning.

Källor

• The ICD-10 Classification of Mental and Behavioural Disorders, Clinical descriptions and diagnostic guidelines
• Henry Egidius, Psykologilexikon, Natur & Kultur

Litteratur

• Arthur Janov, Det kännande barnet, Det nya primalskriket.
• Jan-Otto Ottosson, Psykiatri, Liber AB
• Monica Bonde/Marita Johansson Psykiatri för omvårdnads- och omsorgspersonal, Almqvist & Wiksell Förlag ISBN 91-21-12182-6