Elfenbenskusten

Republiken Elfenbenskusten République de Côte d'Ivoire
Flagga Statsvapen
Valspråk: Union, discipline et travail (franska: Enighet, disciplin och arbete)
Nationalsång: L'Abidjanaise
läge
Huvudstad		Yamoussoukro
Största stad		Abidjan
Officiellt språk		Franska
Demonym		ivorian, ivorianska
Statsskick		Presidentiell republik
-	President	Alassane Ouattara
-	Premiärminister	Robert Beugré Mambé
Nationalförsamling		Parlamentet
-	Överhus	Senaten
-	Underhus	Nationalförsamlingen
Självständighet		från Frankrike
-	Erkänd	7 augusti 1960
Area
-	Totalt	322 463 km² (70:e)
-	Vatten (%)	1,38 %
Befolkning
-	2017 års uppskattning	24 571 044 (54:e)
-	2014 års folkräkning	22 224 509
-	Befolkningstäthet	76,2 inv./km² (118:e)
BNP (PPP)		2022 års beräkning
-	Totalt	180 miljarder USD (76:e)
-	Per capita	6 345 USD (138:e)
BNP (nominell)		2022 års beräkning
-	Totalt	73 miljarder USD (78:e)
-	Per capita	2 646 USD (140:e)
HDI (2021)		▲ 0,550 (159:e)
Valuta		CFA-franc (XOF)
Tidszon		Greenwich Mean Time (UTC+0)
Topografi
-	Högsta punkt	Mont Nimba, 1 752 m ö.h.
Nationaldag		7 augusti
Nationalitetsm�rke		CI
Landskod		CI, CIV, 384
Toppdom�n		.ci
Landsnummer		225

Elfenbenskusten (franska: la C�te d'Ivoire), formellt Republiken Elfenbenskusten (franska: R�publique de C�te d'Ivoire), �r en suver�n stat och republik i V�stafrika, vid Atlanten. Landet gr�nsar till Burkina Faso, Ghana, Guinea, Liberia och Mali.

Officiell huvudstad sedan 1983 och administrativt centrum �r Yamoussoukro, men Elfenbenskustens st�rsta stad, den gamla huvudstaden Abidjan �r fortfarande finansiellt och industriellt centrum och de flesta utl�ndska ambassader ligger fortfarande kvar d�r.

Namn

Landets namn kommer fr�n de portugisiska sj�farare som p� 1400-talet anl�nde till omr�det och s�g att d�r fanns gott om elefantbetar, elfenben, som kunde utnyttjas f�r handel.

F�r att minska f�rvirringen kring landets namn i internationella forum (Ivory Coast, Elfenbeink�ste, Ivoorkust, Costa de Marfil, C�te d'Ivoire, Elfenbenskusten, etcetera) beg�rde regeringen i oktober 1985 att landets namn skulle vara C�te d'Ivoire p� alla spr�k. Detta har dock inte slagit igenom i n�gon h�gre grad och Elfenbenskusten �r �nnu det officiella namnet p� landet i Sverige och Finland. Landets inv�nare ben�mns dock p� svenska som ivorianer. Landets namn anspelar p� gamla tiders handel med elfenben l�ngs med Guineakusten.

Historia

Regionens �ldsta nedtecknade historia �terfinns i ber�ttelser fr�n nordafrikanska handelsm�n, vilka, vid tiden f�r romerska rikets uppg�ng, uppf�rde en handelskaravan genom Sahara. Ghanariket, det tidigaste av de sudanesiska imperierna, blomstrade i �stra delen av nutida Mauretanien fr�n 300-talet till 1200-talet. Efter att Ghanarikets makt minskade v�xte Maliriket till ett m�ktig muslimskt imperium, vilket n�dde sin h�jdpunkt under den tidigaste delen av 1300-talet. Fr�n 1300-talet till 1500-talet blomstrade Songhairiket i regionen. Det muslimska Kongriket etablerades av juulafolket i b�rjan p� 1700-talet i den norra centrala regionen. De f�rsta europ�erna som utforskade V�stafrika var portugiserna. Portugisiska sj�farare bes�kte Elfenbenskusten i slutet av 1400-talet. Den tidigaste �tergivna franska resan till V�stafrika intr�ffade 1483. Den f�rsta v�stafrikanska franska kolonin, Saint-Louis, grundades i mitten p� 1600-talet i franska Senegal, ungef�r samtidigt �verl�t holl�ndarna kolonin �le de Gor�e utanf�r Dakar till fransmännen.

På 1840-talet påbörjade fransmännen koloniseringen av inlandet. De möttes då av långvarigt väpnat motstånd från de olika folkgrupper som bodde där. Officiellt blev Elfenbenskusten en fransk koloni den 10 mars 1893 genom Louis-Gustave Binger (1856–1936), som blev landets första guvernör. Det sista motståndet i inlandet var dock inte krossat förrän på 1900-talet. De som gjorde motstånd mot kolonialmakten straffades ofta med tvångsarbete och skatter. 1895 införlivades franska Elfenbenskusten i Franska Västafrika. Under kolonialtiden byggdes viss infrastruktur som järnvägar och hamnar, som användes för att exploatera och exportera timmer, palmolja och kakao från landet.

Félix Houphouët-Boigny - som skulle bli landets första president - grundade 1944 en politisk rörelse som motsatte sig de privilegier som européerna hade. Genom sin politiska kamp lyckades Houphouët-Boigny och hans rörelse få igenom ett lagförslag om att förbjuda tvångsarbete i de franska kolonierna. 1946 bildade han Elfenbenskustens demokratiska parti. 1958 fick landet visst självstyre inom Franska samväldet och 1960 blev landet självständigt med den nationella rörelsens ledare, Félix Houphouët-Boigny, som första president. Under den första tiden efter självständigheten hade landet goda ekonomiska utsikter, mycket tack vare de höga priserna på de varor som exporterades från Elfenbenskusten. Levnadsstandarden höjdes, men de demokratiska rättigheterna var kringskurna. Félix Houphouët-Boigny behöll posten som president fram till sin död 1993. Den 25 december 1999 tog militären makten i en statskupp - den enda i Elfenbenskustens historia. I oktober 2000 efterträdde Laurent Gbagbo juntaledaren Robert Guéï som president, och därmed blev militärregimen bara en 10 månader lång parentes.^{[källa behövs]}

President Gbagbos motståndare försökte genomföra en kupp i september 2002. Detta var ett resultat bland annat av att Ouattara, som var premiärminister 1990–1993, hindrades från att ställa upp i presidentvalen 1995 och 2000 med hänvisning till att han hade burkinska rötter. Resultatet av försöket till statskuppen blev istället ett inbördeskrig och landet delades i praktiken i två delar. Rebellstyrkor gjorde anspråk på landets norra halva, medan president Gbagbo styrde över den södra delen av landet. Situationen förvärrades av att ledande politiker utnyttjade de etniska spänningarna i landet för att stärka sin egen ställning. En överenskommelse träffades 2007 mellan parterna genom att bland annat ge rebellerna ministerposter. Regeringen fick dock inte full kontroll över de norra regionerna och spänningarna fortsatte att vara stora mellan Gbagbo och rebelledarna. Det presidentval, som parterna enats om i fredsavtalet, sköts upp flera gånger, men hölls till sist 2010. Större franska och västafrikanska trupper fanns i landet för att upprätthålla freden och hjälpa till att genomföra fredsöverenskommelsen.^{[källa behövs]}

I oktober 2020 valdes president Alassane Ouattara om för en tredje mandatperiod i ett presidentval som urartade i oroligheter.

Geografi

Karta över Elfenbenskusten.

Topografi (Terräng)

Längs kusten utbreder sig ett lagunkantat lågland med regnskog och där är klimatet tropiskt och i norr är det halvtorrt. Landets inre delar utgörs av en savanntäckt platå, som höjer sig i väster och har sin högsta topp i Mont Nimba (1 752 m) på gränsen mot Liberia. Flera större floder mynnar i Guineabukten.

Klimat

Landet har tropisk klimat. En gräns mellan den södra delen av landet med ekvatoriellt regnskogsklimatet och savannklimatet norr därom går vid latituden för 8° nordlig bredd. Medeltemperaturen är i söder 21–33 °C och området har två regnperioder, vilka i kustområdet pågår under maj–juli och oktober–november. Totalt ger de två regnperioderna omkring 2 000 mm nederbörd per år. Medeltemperaturen i området norr om klimatgränsen varierar mellan 24 °C och 39 °C. Där blåser ökenvinden harmattan från nordöst under december till februari den torra och området har torrtid från november till mars. Under april till oktober infaller regnperioden, som ger ca 1 150 mm nederbörd per år. Den relativa fuktigheten ligger på kring 70 procent. I bergen faller omkring 2 000 mm regn per år med störst nederbörd under september.

Naturskydd (Miljöproblem)

En gång var Elfenbenskustens skogar Västafrikas största, men de är numera kraftigt avverkade. Vattnet är förorenat av orenat avlopp och industriutsläpp.^{[källa behövs]}

Styre och politik

Författning och styre

Alassane Ouattara, president sedan 4 december 2010.

I Elfenbenskusten är presidenten både stats- och regeringschef. Den utövande makten ligger hos regeringen medan den lagstiftande makten delas mellan regering och parlament. Landet officiella huvudstad är sedan 1983 Yamoussoukro men Abidjan är fortfarande landets största stad, administrativt centrum och säte för de flesta utländska ambassader.^{[källa behövs]}

Administrativ indelning

Elfenbenskustens distrikt sedan 2011.

Elfenbenskusten är sedan 2011 indelat i 14 distrikt, som sedan 2011 är den första nivån för landets administrativa enheter. Två av de fjorton distrikten, Abidjan och Yamoussoukro, är större städer som också utgör autonoma distrikt. Distrikten är tillsammans på andra nivå indelade i 31 regioner och på tredje nivå i 108 departement. De två autonoma distrikten är dock inte vidare indelade i regioner, utan bara i departement. Departementen delas in i subprefekturer, varav det finns 510 stycken. Subprefektur utgör den fjärde administrativa nivån. Det finns därtill 197 stycken kommuner, den femte administrativa nivån i landet, varav många geografisk sammanfaller med en subprefektur.

Övrigt

Elfenbenskusten var fram till 2002 ett av Västafrikas mest stabila länder. Efter att Frankrike drog sig ur Elfenbenskusten 1960 har landet präglats av motsättningar mellan de norra och södra delarna. Södra Elfenbenskusten är rikt på jordbruk (landet är världens största kakaoproducent) och kuststräckan rymmer flera viktiga handelsplatser, medan de norra delarna saknar motsvarande ekonomiska resurser. Därtill finns etniska och religiösa skillnader, där de flesta i norr är muslimer medan de i syd till största delen är kristna. Trots detta lyckades Elfenbenskusten första president Félix Houphouët-Boigny skapa stabilitet i landet under sina 33 år vid makten. Efter hans död 1993 började de religiösa, etniska och politiska spänningarna öka kraftigt.

I slutet av år 2002 bröt ett inbördeskrig ut efter att rebeller inom Nya Styrkorna förklarat uppror mot president Gbagbo. Sedan dess har landet i praktiken varit delat i två delar. Rebellgruppen Nya Styrkorna har haft kontrollen över den norra delen av landet och regeringsstyrkorna över den södra delen. 8 000 FN-soldater, understödda av 4 000 franska soldater, patrullerade i den buffertzon som upprättades mellan den södra och den norra delen av landet. Människorättsorganisationer har påtalat att inbördeskriget lett till övergrepp mot civilbefolkning, krigsfångar och barnslaveri inom kakaoproduktionen.

Efter nära fyra års återkommande strider inleddes en dialog mellan de krigförande parterna i februari 2007, med hjälp av grannlandet Burkina Faso. Det ledde fram till en fredsöverenskommelse månaden därpå. Enligt avtalet ska parterna diskutera maktfördelning i en framtida regering, en folkräkning inför nästa val, avväpning av rebellerna och en reformering av armén, FN-zonen ska upphöra den 16 april och ersättas med ett antal observationsposter, bemannade med FN-personal. Antalet observationsposter kommer i sin tur att halveras varannan månad. De ska slutligen ersättas med inhemska styrkor, bestående av soldater från båda sidor i konflikten.

En ny samlingsregering, innehållande representanter för de båda ärkefienderna Laurent Gbagbo och Guillaume Soro, presenterades på påskafton 2007. Den nya regeringen innehöll representanter för Gbagbos parti Ivorianska folkfronten (FPI) och Nya krafterna, men även Republikansk samling (RDR) och Elfenbenskustens demokratiska parti (PDCI), några mindre partier och representanter för det civila samhället fick ministerposter. Gbagbo godkände senare en lag som gav amnesti för brott som begåtts under kriget..

En FN-resolution från november 2006 krävde att fria och demokratiska val skulle ha hållits i Elfenbenskusten den kommande hösten, två år efter att Gbagbos officiella mandat löpt ut.

Valet 2010 och efterföljande våld

I november 2010 hölls presidentvalet i Elfenbenskusten, ett val som egentligen skulle ha hållits 2005 men som hade fått skjutas fram på grund av oroligheter i landet. Många hoppades att valet skulle återförena landet som varit splittrat sedan försöket till statskupp 2002. Efter valet meddelade landets valkommission att den sittande presidenten Laurent Gbagbo hade fått totalt 45,9 procent av rösterna medan oppositionsledaren Alassane Ouattara fått 54,1 procent. De två rivalerna Gbagbo och Ouattara har delvis liknande ekonomiskt-politiskt program, men skiljer sig åt när det gäller relationen till Elfenbenskustens förra president och den forna kolonialmakten Frankrike.

Strax efter valet upphävdes valresultatet av landets grundlagsråd som hänvisade till valfusk i de delar av Elfenbenskusten där Alassane Ouattara hade mest stöd. Den sittande presidenten Laurent Gbagbo vägrade därigenom att avgå, trots att Ouattara av en nästintill enig omvärld erkänts som en rättmätig segrare. Det havererade valet har lett till upptrappade stridigheter mellan Gbagbos och oppositionens anhängare. Våldet har lett till en humanitär katastrof och så mycket som en miljon människor befinner sig enligt FN:s flyktingorgan UNHCR på flykt undan striderna i området kring landets största stad Abidjan liksom från de västra delarna av landet (april 2011).

Den 6 april hittade FN-personal över 100 lik i bland annat Blolequin och Guiglo. I staden Duékoué har det tidigare hittats 229 mördade personer och den 6 april hittade man ytterligare 15 mördade personer. Mycket av våldet och mördandet tros vara etniskt betingat. Den 11 april 2011 greps presidenten Laurent Gbagbo av Alassane Ouattaras trupper i sitt residens i Abidjan och tvingades därigenom att lämna ifrån sig makten till förmån för valsegraren Alassane Ouattara.

Valet 2020

I oktober 2020 valdes president Ouattara om för en tredje mandatperiod i ett presidentval som urartade i oroligheter. Ouattara hade lovat att lämna över makten efter de två mandatperioder som grundlagen tillåter, men när hans tilltänkte efterträdare dog kort inpå valet ångrade han sig. Oppositionsledarna, Laurent Gbagbo och Henri Konan Bedie, var båda tidigare presidenter. Våldet kring valet rev upp gamla sår, främst från valet 2010 där ett inbördeskrig tog vid när den dåvarande presidenten Laurent Gbagbo vägrade att erkänna sig besegrad av Alassane Ouattara.^{[källa behövs]}

Ekonomi och infrastruktur

Elfenbenskusten har en för afrikanska förhållanden välutvecklad ekonomi. Den politiska stabiliteten efter självständigheten har lockat utländska investeringar och en inhemsk industri byggdes upp på 1960- och 1970-talen. Banden till det gamla moderlandet Frankrike är alltjämt starka.

Ekonomin är mycket känslig för vädret och för variationer i världsmarknadspriserna. Genom att uppmuntra till ett utvecklat och diversifierat jordbruk och genom att öppna landet för utländska investerare har Elfenbenskusten haft en gynnsam utveckling jämfört med de övriga länderna i regionen. Undantaget är åren 2000 till 2002 då tillväxten var negativ beroende på inbördeskriget och låga världsmarknadspriser på exportvarorna.^{[källa behövs]}

Frankrike har stora ekonomiska intressen i landet; de 14 000 fransmän som bor där har ett stort inflytande på landets näringsliv.^{[källa behövs]}

Näringsliv

Jord- och skogsbruk, fiske

Huvudnäring är jordbruket, och gör landet till en av världens största producenter och exportländer av kaffe, kakao och palmolja. Majs, jams, kassava och ris odlas för inhemskt behov. Abidjan är en betydande fiskehamn; främst fångas tonfisk.

Skogsbruket är omfattande och ger ädelträ, som mahogny och teak. Det finns ett par diamantgruvor, järnmalmsfyndigheter (oexploaterade) vid gränsen mot Liberia (Nimbabergen) och vid kusten en del olja.

Energi och råvaror

Drygt 60 procent av elektriciteten produceras av fossila bränslen och resterande av vattenkraft.

Elfenbenskusten har naturtillgångar i form av petroleum, naturgas, diamant, mangan, järnmalm, kobolt, bauxit, koppar och vattenkraft.^{[källa behövs]}

Infrastruktur

Utbildning och forskning

År 2015 var 56,9 % den vuxna befolkningen analfabeter (46,9 % av männen och 67,5 % av kvinnorna).

Befolkning

Demografi

Statistik

Elfenbenskustens demografi
Folkmängd	28 088 455 (2021 est.)
Befolkningsförändring	2,21 % (2021 est.)
Födelsetal	2867 födslar/100000 invånare (2021 est.)
Dödstal	7,75 dödsfall/1 000 invånare (2021 est.)
Summerad fruktsamhet	3,6 barn/kvinna (2021 est.)
Spädbarnsdödlighet	57,36 dödsfall/1 000 levande födslar (2021 est.)
Migrationsnetto	1,21 migranter/1 000 invånare (2021 est.)
Åldersfördelning
0–14 år	38,53 % (2020)
15–64 år	58,62 % (2020)
K�nsf�rdelning
Total k�nsf�rdelning	1,01 m�n/kvinna (2020 est.)
Spr�k
Officiella spr�k	Franska
https://www.cia.gov/the-world-factbook/countries/cote-divoire/#people-and-society (2022)

�r 2017 var befolkningens median�lder 20,9 �r.

Den st�rsta staden �r Abidjan, vars befolkning inom dess administrativa gr�nser vid folkr�kningen 15 maj 2014 ber�knades vara 4 395 243 inv�nare. Dessutom fanns samma datum elva st�der med en befolkning �ver 100 000 inv�nare inom sina administrativa gr�nser: Bouak� (536 719 inv�nare), Daloa (245 360 inv�nare), Korhogo (243 048), huvudstaden Yamoussoukro (212 670 inv�nare), San-P�dro (164 944 inv�nare), Gagnoa (160 465 inv�nare), Man (148 945 inv�nare), Divo (105 397 inv�nare), Anyama (103 297 inv�nare), Soubr� (101 196 inv�nare) samt Abengourou (100 910 inv�nare).

Minoriteter

Befolkningen �r blandad, med ett sextiotal etniska grupper, fr�mst akanfolk i s�der (med bland annat den st�rsta folkgruppen baule) och mandefolk i norr, de talar olika niger-kongo-spr�k. Elfenbenskusten har ett stort antal invandrare fr�n grannstaterna Burkina Faso och Mali och det finns en del europ�er (mest fransm�n). Religi�st spelar traditionella afrikanska kulter stor roll. D�rn�st �r islam den fr�msta religionen.

Etniska grupper: baoul� 23 %, b�t� 15 %, malike 11 %, agnis runt 17 000, omkring tre miljoner afrikaner fr�n framf�r allt Burkina Faso och Mali, mellan 100 000 och 300 000 libaneser och omkring 30 000 fransm�n.

Spr�k

Franska �r Elfenbenskustens officiella spr�k och det mest talade spr�ket i Abidjan, dessutom finns det minst 60 lokala spr�k och dialekter. Bland dessa �r dioula det mest utbredda.

Vid gr�nsen mellan Mali och Elfenbenskusten anv�nds N'ko- alfabetet.

Religion

En fj�rdedel av befolkningen �r kristna varav de flesta �r romersk-katolska. De bor till �verv�gande delen i den s�dra delen av landet. 35 % av Elfenbenskustens inv�nare �r muslimer, varav de flesta �r sunnimuslimer. �vriga 40 % av m�nniskorna i landet tillh�r n�gon av de inhemska naturreligionerna. Bland g�starbetarna �r majoriteten muslimer.

�r 1985 l�t Elfenbenskustens president bygga en luftkonditionerad katolsk katedral, Notre-Dame de la Paix. D� den stod f�rdig 1989 blev den st�rre �n Peterskyrkan i Rom och d�rmed v�rldens st�rsta kyrkobyggnad.

H�lsa

�r 2016 var 2,7 % av den vuxna befolkningen smittade av Hiv/Aids, totalt 460 000 personer. Totalt avled 25 000 personer i aids.

Andel av den vuxna befolkningen som lider av fetma: 10,3 % (2016)

Moderns median�lder vid f�rsta barnets f�delse f�r m�drar i �ldern 25-29 �r: 19,8 �r (2011/12)

M�drad�dlighet: 645 d�dsfall per 100 000 f�dslar (2015)

Andel av barn under 5 �rs �lder som �r underviktiga: 15,7 % (2012)

�vriga befolkningsdata

Den senaste folkr�kningen h�lls den 15 maj 2014 och d� uppgick den faktiskt befintliga befolkningen i Elfensbenskusten (de facto) till 22 224 509 inv�nare, varav 11 441 896 m�n och 10 782 613 kvinnor. Den folkbokf�rda (de jure) befolkningen i folkr�kningen uppgick till 22 671 331 inv�nare, varav 11 708 244 m�n och 10 963 087 kvinnor. Folkr�kningar hade tidigare h�llits 1998, 1988 och 1975. Inv�nartalet i Elfenbenskusten uppskattades i juli 2017 av The World Factbook till 24 184 810 inv�nare, av F�renta nationerna (befolkning den 1 juli 2017) till 24 295 000 inv�nare, av Internationella valutafonden till 24 960 000 inv�nare (f�r �r 2017) samt av V�rldsbanken (juli 2016) till 23 695 919 inv�nare. Enligt en projektion av Elfenbenskustens nationella statistikinstitut Institut National de la Statistique de C�te d'Ivoire (INS) ber�knades antalet inv�nare 2017 till 24 571 044 personer.

Kultur

Massmedier

Press och f�rlag

Nyhetsbyr�n Agence Ivoirienne de Presse (AIP) - stats�gd

• Fraternit� Matin - stats�gd dagstidning
• Notre Voie - dagstidning, �gd av det regerande partiet
• Le Patriote - oppositionens dagstidning
• Soir Info - privat�gd dagstidning
• Le Nouveau Reveil - privat privat�gd dagstidning
• Le Jour - privat�gd dagstidning
• 24 Heures - privat�gd dagstidning
• Le Front - privat�gd dagstidning
• L'Inter - privat�gd dagstidning

Radio och television

• Radiodiffusion Television Ivoirienne (RTI) - statsägd, sköter La Chaine Nationale och Frequence 2
• Nostalgie - privatägd, Abidjan FM station
• Africa No1 - vidaresändning av Gabonbaserad pan-African station, med några lokala program
• Radio Espoir - Abidjans katolska radiostation
• Radio Paix Sanwi - Aboisso katolska radiostation
• Onuci FM - sköts av FN:s fredsbevarande organisation

TV-Radiodiffusion Television Ivoirienne (RTI) - statsägd, sköter La Premiere och TV2

-Tomma rubriker

Idrott

Kända fotbollsspelare

• Eric Bailly
• Wilfried Bony
• Seydou Doumbia
• Didier Drogba
• Emmanuel Eboué
• Gervinho
• Salomon Kalou
• Abdul Kader Keïta
• Arouna Koné
• Bakari Koné
• Kolo Touré
• Yaya Touré
• Didier Zokora
• Wilfried Zaha
• Sayouba Mandé

Rankingstatistik inom fotboll

Baserat på perioden Aug 1993-Maj 2006

• Högsta ranking: 20 19/12-1995
• Lägsta ranking: 75 12/05-2004
• Snittranking: 44,042

Internationella rankningar

Organisation	Undersökning	Bedömning	Rankning
Heritage Foundation	Index of Economic Freedom 2019	62,4 (Moderately free; 100 är bäst)	78 av 180
Reportrar utan gränser	Pressfrihetsindex 2018	29,52 (0 är bäst)	71 av 180
Transparency International	Corruption perception index 2018	35 (0 är väldigt korrupt, 100 väldigt rent)	105 av 180
FN:s utvecklingsprogram	Human Development Index 2018	0,516 - Low human development	165 av 189
The Economist	Demokratiindex 2018	4,15 - Hybridregim (10 är bäst)	113 av 167

Externa länkar

• Wikimedia Commons har media som rör Elfenbenskusten.
  Bilder & media
• Mer statistik för Elfenbenskusten