Grundlinien der Philosophie des Rechts
Grundlinien der Philosophie des Rechts �r ett r�ttsfilosofiskt verk av Georg Wilhelm Friedrich Hegel, som publicerades �r 1820.[1] Det �r Hegels mest utt�mmande redog�relse f�r hans juridiska, moraliska, sociala och politiska filosofi. Juridiken �r f�r Hegel h�rnstenen i den moderna staten. D�rf�r kritiserade han Karl Ludwig von Hallers Restauration der Staatswissenschaft, i vilken den senare h�vdade att lagen var ov�sentlig eftersom naturr�tten och den starkes r�tt var tillr�cklig (�258). Fr�nvaron av lag karakteriserade f�r Hegel despotism, oavsett om den var tyrannisk eller oklokratisk (�278).
Sammanfattning
[redigera | redigera wikitext]Grundlinien der Philosophie des Rechts inleds med en diskussion om begreppet fri vilja och h�vdar att den fria viljan bara kan f�rverkliga sig i de komplicerade sociala sammanhangen av �gander�tt, avtal, moraliska �taganden, familjeliv, ekonomi, r�ttssystem och politik. En person �r inte riktigt fri, med andra ord, om han inte �r deltagare i alla dessa olika aspekter av statens liv.
Huvuddelen av boken �gnas �t att diskutera Hegels tre sf�rer av 'r�tt', var och en mera omfattande �n de f�reg�ende och innefattande dem. Den f�rsta sf�ren �r abstrakt r�tt, d�r Hegel diskuterar id�n om "icke-intervention" som ett s�tt att respektera andra. Han anser emellertid att detta �r otillr�ckligt och g�r �ver till den andra sf�ren, moralen (Moralit�t). Under detta f�resl�r Hegel att m�nniskor reflekterar sin egen subjektivitet hos andra f�r att respektera dem. Den tredje sf�ren, det etiska livet (Sittlichkeit), �r Hegels kombination av individuella subjektiva k�nslor och universella f�rest�llningar om r�tt. Under det etiska livet inleder Hegel sedan en l�ng diskussion om familjen, civilsamh�llet och staten.
Hegel h�vdar ocks� att staten sj�lv �r underordnad v�rldshistoriens h�gre helhet, i vilken enskilda stater uppst�r, kommer i konflikt med varandra och s� sm�ningom faller. Historiens g�ng anses g� mot det st�ndigt �kande f�rverkligandet av friheten; varje p� varandra f�ljande historisk epok korrigerar vissa misslyckanden hos de tidigare.[2]
Referenser
[redigera | redigera wikitext]- ^ Christian Topp, Philosophie als Wissenschaft, Berlin: De Gruyter, 1982, p. xx.
- ^ Söderbaum, Jakob E:son (2020). Modern konservatism. sid. 175. ISBN 978-91-7765-503-9. OCLC 1236838886. http://worldcat.org/oclc/1236838886. Läst 20 januari 2022
| ||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
