Korporativism

Korporativism eller korporatism (av senlatinets corporativus, av latinets corporo 'göra till kropp', ytterst av corpus 'kropp') är en politisk, ekonomisk och social åskådning som betonar individens tillhörighet till socialt, ekonomiskt, yrkesmässigt, etniskt, nationellt eller på annat sätt definierade samhällsgrupper, vars gemensamma intressen ska ligga till grund för beslut i olika frågor.^[1] Samhället ses som en organisk kropp, en helhet som de olika samhällsgrupperna (korporationer) utgör integrerade delar av.^[2]^[3]

Inom samhällsvetenskapen liknar detta strukturfunktionalismen inom sociologin där normer, sedvanor och institutioner anses ha specifika funktioner som får samhället, den större helheten, att fungera på ett visst sätt.^[4]

Historiskt har korporativistiskt styre förespråkats av fascistiska rörelser, samt av en rad konservativa tänkare, genom deras ideologiska motstånd mot både individualism och egalitarism och istället betonas olikhet, symbios och samförstånd genom ömsesidigt beroende. Den har även, i mer uttalat ekonomisk bemärkelse, gemensamma uttryck med reformistisk socialism.

Historia

Bakgrund

Korporativismen kan sägas ha sina djupaste rötter i medeltidens skrå- och gillesväsen och det strikt hierarkiska ståndssamhället där varje individ indelades i en eller annan samhällskategori. Efter franska revolutionen 1789 och införandet av individbaserade fri- och rättigheter rämnade det gamla systemet samman, särskilt Romersk-katolska kyrkan som åtnjutit en särskild position som egen samhällsgrupp förlorade sin exklusiva ställning i det nya revolutionära Frankrike.^[5] På 1800-talet förlorade korporativistiska idéer ständigt mark till nya tankar om individbaserade rättigheter och företräddes främst av reaktionära krafter som ville återställa det europeiska samhället till som det var innan franska revolutionen.^[5]^[6] Korporativistiska idéer fanns framför allt hos den tyska romantikens statsteoretiker (men inslag av korporativistiskt tänkande finns även i Hegels statslära). Utanför Europa finns likheter med konfucianska tankegångar om hierarkier grundade på kompetens, dygd och ömsesidigt beroende.^[7] Det kan även hävdas att kastväsendet är ett uttryck för korporativism, vilket ställer frågan hur metafysiska uttryck begreppet bör inta.

Som den moderna korporativismens främste lärofader brukar nämnas den tyske konservative ekonomen och samhällstänkaren Adam Müller von Nitterdorf (1779–1829). Müller, som under en tid var rådgivare till den djupt konservativa furst Klemens von Metternich i Wien, var talesman för den så kallade organiska samhällsuppfattningen och vände sig främst mot den liberala jämlikhetstanken, laissez-faire-skolan och Adam Smiths frihandelsidéer. Müller betonade istället nationen och individernas roller i yrkeslivet; genom att sammanföra dessa i en form av gillen eller yrkesständer, med ansvar för bland annat produktion och sociala frågor under statens överinseende, skulle ett planmässigt ekonomiskt system kunna skapas som även sammanjämkade klassintressena - ståndsstaten skulle bli en "klasstat". Därmed förkastades under 1800-talets senare hälft även marxistisk klasskamp av korporativistiska tänkare då man istället framhävde samarbete mellan klasserna för att uppnå harmoni och stabilitet i samhället.^[8]

Uppsving under tidigt 1900-tal

Korporativistiska id�er vann �nyo geh�r kring sekelskiftet 1900, genom bland andra den franske syndikalisten Georges Sorel och den �sterrikiske antisocialistiske ekonomen Othmar Spann. I Sverige kom vid samma tid korporativistiska tankeg�ngar att framf�ras av den s� kallade ungh�gerns Rudolf Kjell�n och Adrian Molin.^[9] Inom det rent ekonomiska omr�det har, genom sammanf�randet av arbetsgivare och arbetstagare branschvis, ibland n�mnts ber�ringspunkterna med den vid tiden framtr�dande gillesocialismen, en id�str�mning inom den engelska v�nstern. Den avg�rande skillnaden mellan denna och korporativismen var dock att gillesocialismen, liksom f�r �vrigt syndikalismen, avf�rdade den centrala statsmaktens betydelse, framf�r den lokala arbetarmakten (genomf�rd av fackf�reningarna), samt att den i �vrigt syftade till ett socialistiskt samh�lle.

�r 1931 utf�rdade p�ve Pius XI encyklikan Quadragesimo anno, vari redogjordes f�r den katolska samh�llsl�rans grundsatser. Till grund f�r dokumentet l�g 1891 �rs encyklika, Rerum Novarum, som uppmanade till motst�nd mot socialistisk samh�llsomv�lvning genom enighet i form av nationalism till f�rsvar f�r moral och traditioner, med samarbete mellan de l�gre och �vre klasserna ist�llet f�r klasskamp. I Quadragesimo anno togs bland annat skarpt avst�nd fr�n alla former av socialism - socialistiska v�rderingar ans�gs vara of�renliga med den katolska v�rldsuppfattningen.^[10] Samtidigt kritiserades kapitalismen, dock s�g Katolska kyrkan den privata �gander�tten som en av naturen given r�tt och ansl�t sig ist�llet till id�n om ett korporativt uppbyggt stats- och n�ringsliv d�r staten � ena sidan inte fick upph�va r�tten till privat egendom men samtidigt hade r�tt att omf�rdela resurser f�r det allm�nnas b�sta.^[11] I katolska Portugal, �sterrike och Spanien kom Katolska kyrkans h�llning kort d�rp� att f� direkt inverkan p� den politiska utvecklingen, med den korporativa f�rfattningen i Portugal 1933, "Majf�rfattningen" i �sterrike 1934, och omv�lvningen av den italienska deputeradekammaren till en renodlad korporationskammare 1939. �ven spanska cortes espa�olas, efter dess �terupplivande av Francisco Franco 1942, valdes genom korporativa utn�mningar, �ven om detta endast delvis var fallet och dessas reella inflytande var h�gst begr�nsat. I Portugal var �verhuset, Camara Corpora��o, utn�mnt av korporativa grupperingar, inklusive universitet, och inneh�ll de enda representanterna fr�n kolonierna, fram till revolutionen 1974.

Korporativa statsskick grundas

Korporativismen fungerade som en typ av ekonomisk nationalism och passade d�rf�r v�l in i den under mellankrigstiden framv�xande extremnationalistiska fascismen. Som ideologi kom den till stor del att genomf�ras av Benito Mussolini i Italien fr�n mitten av 1920-talet fram till fullbordandet 1939 d� underhuset i det italienska parlamentet, Deputeradekammaren, ersattes med Korporationskammaren. Portugals premi�rminister Antonio de Oliveira Salazar inf�rde �r 1933 en korporativ grundlag p� katolsk grund och tog makten som env�ldsh�rskare. Det nya styret, Estado Novo, framh�ll traditionella v�rderingar, den katolska trosuppfattningen och motst�nd mot egalitära och individbaserade ideal. 1934 införde Österrikes förbundskansler Engelbert Dollfuß ett enpartistyre som omformade den österrikiska republiken till en korporativistisk Ständestaat. I det nya Österrike förkastades både kapitalism och kommunism, de katolska värderingarna framlyftes och istället för fackföreningar och arbetsgivarorganisationer bildades korporationer som skulle representera både kapitalet och arbetarnas intressen. Katolska kyrkan hyllade de nya statsskicken.^[12] I Spanien tog Falangistpartiet makten efter spanska inbördeskriget 1939 och åberopade en katolsk-korporativ ordning under Francisco Francos ledning. Den österrikiska diktaturen krossades 1938 av Nazityskland, medan de portugisiska och spanska bestod till 1974 respektive 1977 (även om det spanska fallet kom att se en fullständig urholkning av alla korporativa värden).

I Italien kom korporationerna i huvudsak att representera samhällseliten och i mer eller mindre mån arbetsgivarnas intressen. Engelbert Dollfuß styre i Österrike införde en konstitution (Majförfattningen) med två formellt beslutsfattande och fyra rådgivande kammare på korporativ grund. Salazars konstitution gav Portugal ett tvåkammarparlament där den rådgivande Korporativa kammaren hade funktionen att representera olika samhällsgrenar. I Sydamerika kom Juan Peróns styre i Argentina (1946–1955) och Getúlio Vargas styre i Brasilien (1930–1945) att sammankopplas med mer eller mindre framträdande element av auktoritär korporativism.

Korporativismen som politiskt system

Historiskt störst inflytande utövade korporativa tankar i det italienska Nationella fascistpartiet under Benito Mussolini, bland annat med inspiration från nationalsyndikalismen. Genom att kombinera integralism, idén om den organiska och hierarkiska nationen, med syndikalismen så förespråkades att existerande politiska organ skulle ersättas av korporationer som skulle utgöra de nya pelarna i statsmakten.^[13] Från 1939 till den fascistiska regeringens fall 1943 utsågs ledamöterna i det italienska underhuset av officiella korporationer, sammanslutningar mellan arbetsgivare och arbetare efter yrkesgren. Liknande system var i bruk i Portugals överhus (Korporativa kammaren) 1933–1974 samt i Österrike under Majförfattningen (genom ett maktlöst fyrkammarparlament) 1934–1938.

Samhällsfilosofi

I ett politiskt korporativt system är individens politiska fri- och rättigheter starkt beskurna; den parlamentariska demokratin, manifesterad genom principen "en man-en röst" är icke-existerande; individens underordning under "gemenskapen" och statsintresset, nationen, framhävs. Istället består den lagstiftande/rådgivande församlingen (beroende på utformning) av representanter för olika grupper i samhället, som till exempel näringsliv, arbetarorganisationer, sammanslutningar, församlingar och liknande. (I det fascistiska Italien bestod den ena av parlamentets två kamrar av representanter för korporationerna, medan den andra samlade det allenarådande fascistpartiets företrädare.) Ledamöterna kan vara valda av sina organisationers medlemmar, eller utsedda av deras ledningar. Den korporativa riksdagen handhar endast frågor knutna till ledamöternas respektive yrkesverksamheter. Avgörandena kan antingen vara beslutande, eller rådgivande. I det senare fallet är det statsledningen som fattar besluten, efter att ha vidhört den korporativa riksdagens åsikter. Systemet präglas således av en påtaglig elitism.

En av tankarna med korporativismen är att i folkrepresentationen få tillgång till medborgarnas specialkunskaper inom de samhällsområden de besitter. I ett korporativt samhälle utgörs därför inte styrelseskicket av olika partier; för att ett korporativt styrelseskick ska kunna ge någon form av representativitet måste de flesta således tillhöra någon av de organisationer som ingår i fackriksdagen, för att kunna föra fram sina åsikter.

Korporativistiska tendenser i demokratiska system

Tendenser till modifierade former av korporativism har även uppträtt i många moderna demokratiska system. Efter andra världskriget har länder som Sverige^[14] och Österrike, under långvariga socialdemokratiska maktinnehav, utvecklat korporativistiska drag med samförstånd mellan regering, fack och näringsliv (jämför saltsjöbadsandan).

I Sverige kommer detta också till uttryck genom myndigheters och organisationers inflytande i den centrala politiska beslutsprocessen, via det statliga remissinstitutet, reglerad i regeringsformen.

Se även

Organismtanken

Referenser

^ Wiarda, Howard J. (1997) Corporatism and comparative politics. Armonk, NY: M.E. Sharpe, ISBN 978-1-56324-716-3. ss. 23–24.
^ Wiarda, Howard J. (1997). ss. 27.
^ Clarke, Paul A. B; Foweraker, Joe. Encyclopedia of democratic thought. London, UK; New York, USA: Routledge, 2001. Pp. 113
^ Adler, Franklin Hugh.Italian Industrialists from Liberalism to Fascism: The Political Development of the Industrial Bourgeoisie, 1906–34. ss. 349
^ [a b] Wiarda, Howard J. (1997). ss. 33.
^ R. J. Barry Jones. Routledge Encyclopedia of International Political Economy: Entries A-F. Taylor & Frances, 2001. ss. 243.
^ https://www-ne-se.ezproxy.its.uu.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/kinesisk-filosofi
^ Wiarda, Howard J. (1997). ss. 35.
^ Philip Rees, Biographical Dictionary of the Extreme Right Since 1890, 1990, s. 266
^ Quadragesimo Anno 117
^ Quadragesimo Anno 45-46
^ Citat från Wolfgang Huber i Die Gegenreformation 1933/34, Neuhäuser, 2004. s. 47
^ Ivan T. Berend (2008). An Economic History of Twentieth-Century Europe, Cambridge University Press, s.97
^ Mogens Berendt, Tilfældet Sverige 1983 ISBN 87-555-0881-2

Externa länkar

Wikiquote har citat av eller om Korporativism.
Citat

[1] Wiarda, Howard J. (1997) Corporatism and comparative politics. Armonk, NY: M.E. Sharpe, ISBN 978-1-56324-716-3. ss. 23–24.

[2] Wiarda, Howard J. (1997). ss. 27.

[Clarke,_Paul_A._B._2001._Pp._113-3] Clarke, Paul A. B; Foweraker, Joe. Encyclopedia of democratic thought. London, UK; New York, USA: Routledge, 2001. Pp. 113

[Adler,_Franklin_Hugh_Pp._349-4] Adler, Franklin Hugh.Italian Industrialists from Liberalism to Fascism: The Political Development of the Industrial Bourgeoisie, 1906–34. ss. 349

[Wiarda33-5] [a b] Wiarda, Howard J. (1997). ss. 33.

[J._Barry_Jones_2001._Pp._243-6] R. J. Barry Jones. Routledge Encyclopedia of International Political Economy: Entries A-F. Taylor & Frances, 2001. ss. 243.

[7] ttps://www-ne-se.ezproxy.its.uu.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/kinesisk-filosofi

[8] Wiarda, Howard J. (1997). ss. 35.

[9] Philip Rees, Biographical Dictionary of the Extreme Right Since 1890, 1990, s. 266

[10] Quadragesimo Anno 117

[11] Quadragesimo Anno 45-46

[Neuhaeuser_2-12] Citat från Wolfgang Huber i Die Gegenreformation 1933/34, Neuhäuser, 2004. s. 47

[Berend-13] Ivan T. Berend (2008). An Economic History of Twentieth-Century Europe, Cambridge University Press, s.97

[14] Mogens Berendt, Tilfældet Sverige 1983 ISBN 87-555-0881-2

[1]

[2]

[3]

[4]

[5]

[6]

[7]

[8]

[9]

[10]

[11]

[12]

[13]

[14]