Johann Gottlieb Fichte

Johann Gottlieb Fichte
Född	19 maj 1762 Rammenau i Sachsen
Död	27 januari 1814 (51 år) Berlin i Preussen
Skola	tysk idealism, upplysningstidens filosofi
Intressen	kunskapsteori, moralfilosofi
Idéer	det absoluta jaget, icke-jaget, vetenskapsläran
Influenser	Immanuel Kant
Influerat	Friedrich Hegel, Schelling

Johann Gottlieb Fichte, född 19 maj 1762 i Rammenau nära Bischofswerda, Sachsen, död 27 januari 1814 i Berlin, var en tysk filosof, far till filosofen Immanuel Hermann Fichte. Fichte var tillsammans med Schelling och Hegel en av de ledande företrädarna för den tyska idealismen, och byggde med utgångspunkt från Kant ett omfattande och svårgenomträngligt filosofiskt system som han kallade vetenskapslära (ty. Wissenschaftslehre). Systemets första utgångspunkt är ett "absolut jag" som inte förutsätter någon yttre verklighet, och utifrån detta absoluta jag konstruerar Fichte ett transcendentalt system som bland annat täcker kunskapsteori, moralfilosofi, rättsfilosofi och religionsfilosofi.

Biografi

Fichtes far, som var bandvävare, skall ha härstammat från en av Gustav II Adolfs svenska soldater, vilken stannat kvar i Tyskland. Efter att ha f�tt sin f�rsta undervisning i Meissen och Schulpforta begav Fichte sig 1780 till universitetet i Jena och d�refter till Leipzig. 1788 blev han informator i Z�rich, d�r han stiftade bekantskap med Lavater och Pestalozzi samt med Klopstocks systerdotter, som senare blev hans maka. 1790 l�mnade han Schweiz och levde n�gon tid i Leipzig, d�r han studerade Kants filosofi. 1792 begav han sig till K�nigsberg, och f�r att introducera sig hos Kant skrev han i hast och s�nde till denne Versuch einer Kritik aller offenbarung (1792; 2:a upplagan 1793).

Denna skrift, som genom ett f�rbiseende (eller en f�rl�ggarfint) utkom utan f�rfattarnamn, utgick fr�n Kants allm�nna filosofiska st�ndpunkt, och d� denne �nnu inte utgivit n�gon religionsfilosofi, troddes allm�nt Kant vara skriftens f�rfattare. D� Kant namngav den verklige f�rfattaren, blev denne med ens en ryktbar man. Livligt p�verkad av franska revolutionens id�er skrev Fichte Zur�ckforderung der Denkfreiheit von den F�rsten Europas (1793) och Beitr�ge zur Berichtigung der Urtheile des Publikums �ber die Franz�sische Revolution (samma �r), i vilka han h�vdade frihetsstr�vandenas ber�ttigande gentemot den reaktion, som revolutionstidens terrorism redan framkallat.

�r 1794 kallades Fichte till den efter Reinhold lediga filosofiska professuren i Jena. D�r utvecklade han en lysande l�rarverksamhet och ett energiskt f�rfattarskap. Han framlade f�r f�rsta g�ngen sitt sj�lvst�ndiga filosofiska system i Grundlage der gesamten Wissenschaftslehre (1794) samt sin r�ttsl�ra och etik i Grundlage des Naturrechts (1796) och System der Sittenlehre (1798). Emellertid kom han snart i stridigheter b�de med sina �mbetsbr�der - filosoferna kunde inte godta hans reform av kantianismen, och teologerna f�rargades �ver hans p� s�ndagarna h�llna popul�ra moralf�rel�sningar - och med en del av studenterna, som han st�tte genom sina angrepp mot deras r�a k�rseder. Den sistn�mnda konflikten gick s� l�ngt, att Fichte blev �verfallen i sitt hem och f�r en tid m�ste l�mna Jena. Men �desdigrast blev f�r honom den s.k. ateismstriden (1799). Anledningen till denna var en i den av honom utgivna filosofiska tidskriften inf�rd avhandling �ber den Grund unseres Glaubens an eine g�ttliche Weltregierung (1798), i vilken Gud identifierades med den sedliga v�rldsordningen.

Att m�nniskan personifierar denna �r oskadligt, men n�r hon f�rest�ller sig Gud s�som en makt, genom vars gunst hon kan erh�lla njutningar, s� �r det en avgud, hon dyrkar. Den o�ndliga principen kan just p� grund av sin o�ndlighet ej begreppsm�ssigt fattas, ty att begripa �r att begr�nsa. Varje s� kallat gudsbegrepp �r d�rf�r, n�dv�ndigt, begreppet om en avgud. P� grund av dessa uttalanden konfiskerades tidskriftsh�ftet av den kursachsiska regeringen, och hos myndigheterna i Weimar klagade denna regering �ver, att ateistiska l�ror utbreddes vid universitetet i Jena. Fichte svarade h�rp� med de hetsiga stridsskrifterna Appellation an das Publicum (1799) och Gerichtliche Verantwortungsschrif (s.�.), i vilka han energiskt tillbakavisade anklagelsen f�r ateism. Han h�vdade ocks� att den verkliga orsaken till attackerna mot honom var politisk-ideologisk; konservativa krafter ogillade hans demokratiska tendens och hade tidigare ryktesvis beskyllt honom f�r att vara "jakobin".

I Weimar, inom vars regering Goethe hade den ledande st�llningen, ville man helst tysta ned saken. Om bara Fichte h�llit sig lugn, skulle han p� sin h�jd f�tt en varning inf�r det akademiska konsistoriet. Men detta ans�g han f�r en f�r�dmjukelse, som han inte var villig att underkasta sig, och d�rf�r skrev han ett trotsigt brev till en av regeringsmedlemmarna i Weimar och hotade att genast beg�ra sitt avsked, om han skulle uts�ttas f�r n�got dylikt. Nu tr�t t�lamodet �ven hos Goethe och den �vriga regeringen i Weimar. Man tog Fichte p� orden och gav honom i skarpa ordalag avsked. En f�ljd av �r levde han sedan s�som privatman i Berlin, sysselsatt med nya framst�llningar av sitt system och med popul�ra f�rel�sningar. N�r efter slaget vid Jena (1806) Berlin blivit bel�grat av fransm�nnen, begav sig Fichte till K�nigsberg, d�r han en tid undervisade vid universitetet. D� �ven K�nigsberg f�ll i fiendernas h�nder, vistades Fichte en tid i K�penhamn. Men efter fredsslutet begav han sig �ter till Berlin och h�ll d�r vintern 1807-08 under den franska garnisonens trumfvirvlar sina ryktbara Reden an die Deutsche Nation, i vilka han med l�gande h�nf�relse h�nvisade tyska folket till en p�nyttf�delse genom en totalt reformerad uppfostran med andlig frihet och inre sj�lvst�ndighet s�som m�l f�r karakt�rsbildningen.

D� Berlins universitet grundlagts, kallades Fichte till professor (1810), och 1811 blev han det nya universitetets f�rste valde rektor. N�r frihetsstriden br�t ut (1813), ville han dra med i f�lt s�som religi�s talare. �ven om denna plan inte kom till f�rverkligande, blev han dock ett offer f�r kriget, i det han dog i feber, varmed han smittats av sin hustru, vilken s�som sjuksk�terska vid f�ltlasaretten �dragit sig denna sjukdom.

Filosofi

Fichtes filosofi �r starkt personligt f�rgad genom hans ob�jliga vilja och hans av moralisk entusiasm burna karakt�r. Sina filosofiska �vertygelser ville han tvinga p� sina l�sare och �h�rare. Men hans framst�llningss�tt i de vetenskapliga skrifterna var ytterligt abstrakt och sv�rfattligt. G�ng p� g�ng omarbetade han d�rf�r sin "vetenskapsl�ra" och f�rs�g den med nya "inledningar" samt framst�llde sin v�rlds�sikt �ven i popul�rare form i Bestimmung des Menschen (1800), �ber das Wesen des Gelehrten (1805) och Anweisung zum seligen Leben (1806).

Sin filosofiska uppfostran hade Fichte gjort under inflytande av Spinozas v�rlds�sikt. Sedermera blev han bekant med kantianismen, vars praktiska del gjorde s� m�ktigt intryck p� honom att, �ven om Spinozas inflytande alltj�mt var m�rkbart, den kantiska v�rlds�sikten likv�l blev den egentliga utg�ngspunkten f�r hans sj�lvst�ndiga filosofiska forskning. Men under det Kant l�rde, att till grund f�r sinnesintrycken ligger ett av medvetandet oberoende "ting i sig", som utifr�n inverkar p� sinnet, f�rkastade Fichte denna l�ra s�som obevislig och sj�lvmots�gande. Hans uppgift blev att ur medvetandet, eller, s�som han kallade det, "jaget", f�rklara hela den verklighet, som existerar, och att d�rigenom bevisa detta "jag" s�som i fullaste bem�rkelse fritt eller rent av absolut ("jaget s�tter sig sj�lv"). Men inte i alla avseenden r�jer "jaget" omedelbart sin frihet. Endast som sedlig vilja �r m�nniskan i fullaste mening fri; som f�rnimmande �r hon bunden eller beroende av ett "icke-jag", d.v.s. den omedvetna verkligheten eller naturen. Men detta "icke-jag" �r "satt" av "jaget", naturen �r ingenting annat �n en m�nniskoandens sj�lvinskr�nkning.

Men just i och genom denna sj�lvinskr�nkning r�jer anden sin absoluta karakt�r. Detta sker d�rigenom, att den s�som sedlig vilja nedbryter varje, p� naturen och de naturliga tendenserna beroende, gr�ns f�r sitt liv. Inskr�nkningen eller gr�nsen blir d�rf�r aldrig en "best�md" eller o�verstiglig gr�ns. Den kan i o�ndlighet utflyttas, utan att dock kunna fullst�ndigt upph�vas. Det sedliga arbetets v�sen ligger just i ett s�dant i det o�ndliga fortg�ende "utflyttande" av den f�r andens liv satta gr�nsen, ett nedbrytande av varje best�md gr�ns. Det sedliga livet har f�ljaktligen, enligt Fichte, karakt�ren av o�ndlig str�van, en str�van f�r str�vandets egen skull. F�rst d�rigenom blir det begripligt, hur den i sig sj�lv o�ndlige anden kan inskr�nka sig sj�lv och i s� m�tto vara b�de �ndlig och o�ndlig. Han �r det f�rra med avseende p� vad han faktiskt �r, det senare med avseende p� den uppgift, som f�religger honom. F�rst genom att ta h�nsyn till denna den sedliga synpunkten kan man l�sa m�nniskolivets g�tor.

Karikatyr ur Die Gartenlaube, med Fichte som frivillig hemv�rnsman under Napoleonkrigen

Fichtes sedel�ra �r i �vrigt n�rbesl�ktad med den kantiska, vars principer han i detalj lyckats fullst�ndigare genomf�ra �n Kant sj�lv. Genom varje del av densamma g�r ett drag av sedligt allvar och en str�nghet, som ibland �verg�r till verklig h�nsynsl�shet. Det subjektivt personliga intresse f�r dygdens och lycksalighetens slutliga f�rening, vilket Kant velat tillgodose genom att h�nvisa till ett liv efter detta, d�r denna f�rening skall �stadkommas, sk�ts av Fichte �t sidan. Det o�ndliga, som f�r individen �terst�r i f�rverkligandet av den sedliga uppgiften, skall, enligt Fichte, fyllas d�rigenom, att individen �t sl�ktet �verl�mnar det sedliga arbete, han sj�lv ej kan utf�ra.

Som r�ttsfilosof s�kte Fichte h�vda den juridiska r�ttens sj�lvst�ndighet gentemot sedligheten. Best�mdare �n sina f�reg�ngare framh�ller han den juridiska lagens specifika karakt�r. Dennes f�rklaring s�ker han dock finna i det m�nskliga f�rnuftet. F�r att "jaget" skall erh�lla den f�rsta v�ckelsen till sj�lvst�ndigt liv kr�vs dess sammanlevnad med andra jag, som kan ge det en s�dan v�ckelse. Men sammanlevnaden �ter kan vara m�jlig endast under f�ruts�ttning att ett r�ttstillst�nd uppr�ttas. F�r detta �ndam�l har man ing�tt samh�llsf�rdraget, varigenom man dels best�mt vad en var och en har r�tt till (egendomsf�rdraget), dels �verenskommit att samf�llt skydda varandras r�tt genom att uppr�tta staten (skyddsf�rdraget och det borgerliga f�reningsf�rdraget).

Vad statsf�rfattningen ang�r, fordrar Fichte liksom Rousseau och Kant folksuver�nitet och folkrepresentation. De styrandes verksamhet skall �vervakas av en myndighet, vars medlemmar till�ts att, d� de anser regeringen ha missbrukat sin makt, sammankalla folket f�r att d�ma mellan dem och regenten. F�r �vrigt yrkar Fichte, att polisen skall ut�va str�ng uppsikt �ver medborgarna, och det i en f�r den personliga friheten synnerligen inskr�nkande grad. I Der geschlossene Handelsstaat (1800) utvecklar han ett socialistiskt program av egendomlig art. Staten skall organisera arbetet, s� att en var och en kan leva utan bekymmer av sitt arbete och ha tid �ver f�r att h�ja sin ande och sitt �ga mot himlen. D�rf�r m�ste staten bli en "sluten handelsstat", som sj�lv reglerar in- och utf�rsel, best�mmer alla varors pris och ordnar produktion och varuf�rdelning, dock utan upph�vande av den enskilda �gander�tten.

Hans religi�sa �sikter undergick s� sm�ningom en utveckling, varigenom gudsbegreppet f�r�ndrades i f�rh�llande till det som han f�rsvarat under Jenatiden. Det "jag", varifr�n hans filosofi utgick, blev allt best�mdare skilt fr�n den m�nskliga personligheten, �ver vilken nu gavs plats �t ett absolut v�sen, gudomligheten, och dennas liv fattas inte l�ngre som verksamhet utan som ett rent varande. M�nniskans h�gsta uppgift blir h�ngivande �t denne Gud genom religi�s k�nsla. Det saliga livet best�r i en k�rlek till den evige; allt annat liv �r blott ett skenliv, som inte kan tillfredsst�lla m�nniskans djupare behov. Fichte var vid sidan av Immanuel Kant, Friedrich Schelling och Georg Wilhelm Friedrich Hegel den tyska idealismens ledande f�retr�dare.

Kants filosofi f�rdes av Fichte vidare till en ren idealism. Fichte kritiserade resterna av dogmatism i Kants filosofi, d.v.s. att Kant f�rutsatte tinget i sig. Bertrand Russell (A History of Western Philosophy) menar att Fichte i sin subjektivism n�rmade sig "insanity" och att han i det att han h�ller jaget som den enda slutgiltiga realiteten n�rmar sig solipsismen. Russell anser att Fichte inte kan anses viktig som filosof, men ist�llet att hans betydelse ligger i att han gav den tyska nationalismen en filosofisk grund (vilket kommer till uttryck i Tal till tyska nationen).

Kunskapens grundval ser Fichte i jagets skapande aktivitet. Jaget har inte m�jlighet att veta n�got om tinget i sig och d�rmed skall man inte tala om det. Man kan endast se omv�rlden som icke-jag och eftersom kunskapen �r begr�nsad till jagets medvetande blir kunskap om omv�rlden orimlig. Jaget uppfattar allts� sina tankeskapelser som en v�rld av i sig existerande fakta: omv�rlden eller icke jaget skapar jaget sj�lvt eller jaget s�tter icke-jaget. Jaget och icke-jaget kommer s� att verka i ett dualistiskt, �msesidigt beroendef�rh�llande.

Fichtes "jaget" innefattar p� n�got s�tt alla jag; ett absolut jag (det rena jaget) och kan f�rst�s som n�gon sorts allm�n moralisk v�rldsordning eller grundl�ggande formande aktivitet. S� kan v�rlden ses som en v�rld formad f�r m�nskligt handlande d�r individen �r ett handlande v�sen snarare �n ett ting. M�nniskans best�mning �r friheten.

Man kan s�ledes se Fichte som en frihetens filosof: han menade att den lagbundenhet och kausalitet som vi upplever i naturen �r en f�ruts�ttning f�r att jaget skall kunna inse sammanhangen i naturen och handla p� ett meningsfullt s�tt. Determinismen blir allts� en f�ruts�ttning f�r indeterminismen eller tron p� viljans frihet.

Fichte s�g jaget som ett i vidstr�ckt mening allm�nt jag varav alla t�nkande subjekt har del, vilket skulle kunna likst�llas med Gud; v�rldsjaget manifesterar sig i individerna: individen �r till f�r att handla/omforma v�rlden i enlighet med v�rldsjagets (Guds) vilja (vilken individen �r del av). M�nniskans (vars best�mning �r friheten !) fria handlande �r s�ledes beroende av v�rldsviljan.

Skrifter (i svensk �vers�ttning)

• N�gra f�rel�sningar �fver de l�rdas best�mmelse (�vers�ttning Benjamin H�ijer, Uppsala, 1796)
• Fichtes andra bok om vetandet i dess afhandling om menniskans best�mmelse (�vers�ttning Nils West��, Wisby, 1836)
• Tankar (i urval utgifna af Rolf Lagerborg, Helsingfors, 1905)
• Tal till tyska nationen (Reden an die deutsche Nation) (�vers�ttning och med slutord av E. Sk�ld, Bonnier, 1914)
• F�rsta inledningen till vetenskapsl�ran ; V�gen till ett saligt liv (svensk �vers�ttning med en inledning om Fichtes person och filosofi av Olof Rabenius, Bj�rk & B�rjesson, 1914). Ny upplaga Daidalos, 1987
• M�nniskans best�mmelse (Die Bestimmung des Menschen) (�vers�ttning O. M�ller, Bonnier, 1923)

Externa länkar

Citat

• Biografi om Fichte (på tyska)
• Information om, och texter av Fichte (på tyska)
• Johann Gottlieb Fichte (1762-1814) hos Litteraturbanken
• Johann Gottlieb Fichte i Libris